Gluscap
Hos micmac-indianerna berättas om en urhjälte som kom ur rymdens mörker till jordens stränder i en stenkanot. Hans namn var Gluscap, och han letade efter ny mark att bebygga. Till en början var jorden befolkad med stora isjättar och allehanda vidunder.
Även djuren var mycket större än idag och helt omöjliga att rå på för någon som du eller jag. Med sin båge, som också var av sten, dödade eller drev Gluscap undan alla dessa monster och tryckte ihop djuren så de blev mer lagom.
När han en dag sköt prick på en tall lossnade stora bitar bark från trädet. Ur dessa hål ramlade de första människorna, och Gluscap fattade genast tycke för dem.
Till en början var allt frid och fröjd. Människorna pysslade och Gluscap satt och tittade på medan han rökte sin stora pipa. Men så hittade Gluscaps illvilliga bror, Malsum, till jorden, och sökte genast upp sin bror. ”Vi borde skatta oss lyckliga, vi som är odödliga”, menade Malsum. ”Titta på människorna, som de sliter, och till ingen nytta. På ett ögonblick är deras korta liv över.” Det höll visserligen Gluscap med om. ”Det enda som kan rå på mig är ormbunksroten”, sa Malsum. ”Finns det något som du behöver frukta, käre bror?” ”Bara ugglefjädrar”, sa Gluscap och drog ett djupt bloss i pipan.
Då Malsum hört detta fick han plötsligt bråttom därifrån, och Gluscap funderade på vad hans besök egentligen gått ut på.
Senare på kvällen hörde han brodern kalla på honom utanför hans wigwam. ”Vad sjutton vill han nu?”undrade Gluscap och stack ut huvudet. Då fick han syn på den flinande Malsup på en höjd bredvid wigwamen, beväpnad med en pilbåge.
Innan Gluscap hann reagera träffades han av en pil med ugglefjäder-spets rakt i bröstet. Gluscap ramlade baklänges i i wigwamen och blev liggande livlös. ”Ha, ha!” jublade brodern. ”Den store Gluscap är död. Nu är jag mäktigast på jorden!”
Men det var Malsup som blivit lurad. Då Gluscap trodde sig vara ensam reste han sig upp igen och drog ut pilen. Visst sved det, men någon ugglefjäder hade han aldrig dött av. Det var bara något han lurat i Malsup för att se vad han gjorde. ”Endast blommande vass rår på mig”, sade han lite tanklöst. ”Men det vet ju ingen om utom jag själv” Men det hade han faktiskt fel i. Osynlig vid hans fötter satt en padda och hörde allt.
Hon kravlade nu iväg till Malsup för att berätta att hans bror levde i allra högsta grad. Hon talade gärna om vad som faktiskt kunde döda honom, om hon fick något i utbyte. Det gick Malsup förstås med på, och paddan avslöjade vad hon visste.
Vad skulle hon nu ha i utbyte, då? Jo ett par vingar, så hon kunde titta ner på jorden som fåglarna. ”Vingar på en padda? Det var det dummaste jag hört!”, skrattade Malsup. Så föste han paddan ur vägen och iväg för att plocka blommande vass.
Paddan hade misslyckats fullkomligt med sin sluga plan. Men det fanns fortfarande ett sätt kvar för henne att uppnå sina mål. Hur då? Jo hon kröp helt enkelt tillbaka till Gluscap, och varnade HONOM för brodern. Men Gluscap blev bara arg för att paddan förrått honom, och körde iväg henne.
Men han måste göra något åt sin bror. Skulle de jaga varandra så här genom evigheten? Nej, Gluscap beslöt sig för att slå till först. Han beväpnade sig med en ormbunksrot och smög sig på Malsup när han plockade de livsfarliga vassblommorna. Det krävdes inte mycket för att fälla Malsup. Med en lätt klapp på axeln av roten föll han ihop död på marken.
Men Gluscap sörjde ändå sin bror, och beslöt sig för att väcka honom till liv igen. Den gamle Malsup var inget vidare att ha kring sig så Gluscap förvandlade honom till en stor grå varg. Sedan fick han leva hatad och fruktad i den fjärran vildmarken.
Gluscap och människorna levde i välmåga sida vid sida, och ofta kom de till honom för att be om råd. Han hade trogna budbärarna i lommarna, som flög världen över och viskade i hans öron allt de hört och sett. På så sätt kunde Gluscap hålla reda på vad som hände utanför hans läger.
Men allt eftersom tiden gick blev människorna allt fler, och de glömde snart bort sin gamle beskyddare. Även djuren vände honom ryggen, förutom lommarna, som fortfarande var Gluscap trogen.
En dag kom de med ett oroväckande meddelande. De hade sett en flytande ö, full med folk, som närmade sig kusten. ”Det är ingen ö, utan en stor kanot med människor från ett främmande land”, suckade Gluscap. ”Jag har drömt om det här. Snart kommer det fler och sedan ännu fler. Vårt land kommer aldrig att bli sig likt igen.”
Med dystert hjärta plockade Gluscap ihop sina ägodelar och gick ner till havet. Där ropade han på valen som strax dök upp och tog honom på sin rygg. De begav sig till den ö där döda krigares själar hamnar. De var glada och förvånade över att se Gluscap bland dem, och välkomnade honom hjärtligen. Som tack för hjälpen fick valen Gluscaps gamla pipa.
Än idag bor Gluscap på krigarnas ö. Han sitter där och vässar sina stenpilar i väntan på den avgörande striden mellan gott och ont. Då det åskar är han arg av någon anledning. När norrskenet flammar arbetar han sent i skenet från sin stora oljelampa. När natthimlen är mörk blundar stjärnorna för att inte störa den store Gluscap i hans sömn.
