Iktomi
Hos prärieindianerna hittade man alla möjliga ruskiga varelser och andeväsen. Det fanns något för varje rädsla, så att säga.
En av de lustigare figurerna var Iktomi, skojaren. Han var ett okynnesväsen, som alltid ställde till det för människor och djur. Men i slutändan var det oftast han själv som råkade illa ut. En dag mötte han kanin i vildmarken. Kanin var klädd för jakt och hade en mycket stilig, färgad skinnjacka, och en sjubb- (tvättbjörns)mantel. De där ville Iktomi gärna ha för sig själv.
-"Jag är så rysligt hungrig", gnällde han. Du skulle inte kunna tänka dig att skjuta den där fasanen i toppen av trädet åt mig?" -"Kan jag väl", sade kanin och prickade fågeln med en pil. Men nu var kronan på trädet väldigt tät, och fasanen hamnade på en gren. "Kan du inte klättra upp och hämta den åt mig", jämrade sig Iktomi. "Jag så ont i knäet idag, förstår du."
Kanin gick motvilligt med på detta. han tyckte att han egentligen inte hade tid med det här. "Ta av dig din finakappa och jacka, så du inte river upp dem", kuttrade Iktomi. "Jag ska vakta dem åt dig." Kanin började klättra, och då han nått fasanen tittade han ner. Iktomi var försvunnen och hans kläder också. Han förbannade sin dumhet, och klättrade ner igen.
Under tiden hade Iktomi kommit till en flod. Eftersom han inte kunde simma funderade ha på hur sjutton han skulle ta sig över. Men så fick han se en hök glida omkring på himlen.
"Hallå, hök!" ropade han. "Kan du hjälpa en stackars vandrare över vattnet?" Det kunde höken visst och tog Iktomi på sin rygg.
Under färden kunde Iktomi inte låta bli att göra sig rolig på hökens bekostnad, och gjorde alla möjliga fräcka miner och knäppte med fingrarna mot fågelns huvud. Men höken kunde på skuggan på marken se vad Iktomi hade för sig, och lämpade av honom i närmsta ihåliga träd.
Där satt nu Iktomi som i ett skruvstäd, men lyckligtvis hörde han två kvinnor närma sig. "Fruntimmer är nyfikna", tänkte han och lyckades lirka ut en flik av sjubbkappan ur hålet. Mycket riktigt, då kvinnorna fick se den dyrbara pälsen titta fram sprang de genast dit och började dra i den. Strax kom Iktomi utfarande, och skrämde slag på kvinnorna. De satte genast av mot sin hemby under vilda skrin, medan Iktomi borstade av sig och obeskymrat fortsatte sin promenad.
En bit längre fram hörde han trum-musik komma någonstans ifrån. Det var en svag melodi, men mycket medryckande. Tydligen kom tonerna från en buffelskalle som låg bredvid ett torrt träd. Iktomi titta in genom ena ögonhålan och fick se ett gäng möss som i full krigsmundering dansade och spelade på sina trummor. "Hallå!" ropade Iktomi. "Kan man få vara med, kanske?" "Aldrig i livet!" svarade mössen. "Vi vet vad du är för en filur, och dessutom är du för stor för att komma in här."
Men Iktomi lät sig inte avskräckas utan körde in huvudet genom skallen undersida. Mössen kastade sig svärande åt alla håll.
Nu märkte Iktomi att buffelskallen satt fast på hans huvud. Hur han än vred och drog i den ville den inte ge med sig. Plötsligt hörde han ett belåtet skrockande bakom sig. Genom ena ögonhålan kunde han skymta kanin, som stod makligt lutad mot trädet.
"Så synden straffar sig själv, ändå", flinade kanin. "Om du hjälper mig ut ska du genast få tillbaka dina kläder" pep Iktomi. Det var kanin genast med på, och löste problemet både fort och lätt. Han tog helt enkelt en stor sten och dängde den i buffelskallen så den gick i tusen bitar.
Iktomi var ordentligt yr i mössan, men äntligen fri. Mössen blev så uppspelta att de började banka på sina trummor och dansa igen. Musiken ekade som kanonskott i Iktomis ömma huvud, och för varje trumslag tog han ett ofrivilligt skutt. Allt högre hoppade han, och till slut tog han ett jättesprång och dök ner bakom bergen.
Men tror du det var sista gången Iktomi hittade på något elände? Det tror inte jag heller.
