|
Panelen svarar
 Här är de frågor som har besvarats inom ämnet astronomi. Är du intresserad av något speciellt så kan du spara tid genom att söka efter det.
Här kan du ställa en egen fråga till Henrik Hartman om astronomi!
Hejsan !
Jag undrar vad som händer med stjärnorna på dagen ?
/ Tove, 15 år från Sverige
Hej Tove,
Jorden omges alltid med stjärnor i alla riktningar. På dagen
är det dock så att solens intensiva ljus sprider sig i
vår atmosfär, så att himlen får ett sken i alla riktningar.
Detta sken (alltså himlens blå ljus) är tillräckligt
starkt för att "dränka" stjärnljuset så att det blir
osynligt för blotta ögat. Men med teleskop
kan man faktiskt se stjärnor även mitt på dagen!
/Björn |
Hej.
Jupiter har varit känd sedan förhistoriska tider. Men jag skulle vilja veta exakt under vilket årtionde planeten upptäcktes?!
p.s Vet du någon sida på internet som har några fina dikter om Jupiter? Eller kanske någon bra bok?!
/ Helene Söderberg, 17 år från Stockholm/Bro
Hej Helene,
Man kan tyvärr inte säga när Jupiter upptäcktes eller av vem.
Den lyser starkt på himlen och har setts av människor i alla
tider. Det är ungefär som att fråga "vem upptäckte solen".
Av planeterna är det bara Uranus och Neptunus som har
upptäckts i modern tid, eftersom de är så ljussvaga att man
behöver teleskop för att se dem. Uranus upptäcktes 1781 av
William Herschel, och Neptunus upptäcktes 1846 av
Johann Gottfried Galle.
/Björn |
hur länge är en stjärnsfalls skur på himelen hur länge håller den
/ jessy, 13 år från sverige
Hej Jessy,
Kometer rör sig längs mycket elliptiska ("ovala") banor i
rymden, och skickar hela tiden ut små stenpartiklar
i rymden, som frigörs när kometens is smälter i
solljuset. Dessa partiklar bildar då ett spår längsmed
kometens bana. När jordklotet råkar passera genom
ett sådant spår brinner de små stenarna upp i
vår atmosfär. En rymdsten som brinner upp på det
viset kallar vi meteor. När många meteorer brinner
upp samtidgt kallar vi det ett meteorregn.
Ett meteorregn varar så länge som det tar för jorden
att passera genom spåret jag nämnde. Spåret har
inte några tydliga gränser, så meteoritregnet
slås inte på eller av ögonblickligen, utan det är
en gradvis ökning av aktivitet fram till ett
maximum, varefter aktiviteten avtar. Detta
brukar dock ta högst ett par dagar, med ett
maximum som varar några timmar.
/Björn |
Hej!
Varför är månen en planet, medans andra planeters månar inte är planeter?
/ Marcus, 13 år från Bjärred
Hej Marcus,
I vårt solsystem finns åtta planeter: Merkurius, Venus, jorden,
Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, och Neptunus. Månen räknas
alltså inte som en planet (vilket heller inte några andra
månar gör). De är kort och gott alla - månar.
/Björn |
Vilken planet tycker du är finast.
Jag tycker Saturnus är finast
/ Emil, 9 år från Åstorp
Hej Emil,
Jag tycker nog också att Saturnus ser finast ut.
/Björn |
hej jag har en fråga om astronomi som jag vill ställa till dej.
Tar universum aldrig slut?och hur många meter eller mil eller kilomter är det i rymdren.
M.V.H
Nyfikna Tjejerna
tingeling
/ bella, 11 år från möllevången
Hej Bella,
Såvitt vi vet så är rymden oändligt stor. Man kan därför inte ange
en storlek i meter. Det finns dock en begränsning i hur stor
del av universum vi faktiskt kan se. Det beror på att ljuset
inte har en oändlig hastighet - det har "bara" en hastighet
på 300 000 km per sekund. Vi vet också att universum har
en ändlig ålder, som uppgår till 13.7 miljarder år. Den mest
avlägsna plats vi kan se (teoretiskt) är därför den plats
från vilket ljuset precis hunnit nå oss, efter att ha färdats
med de där 300 000 km per sekund, under en tidsrymd av
13.7 miljarder år... Vill man skriva det avståndet i kilometer
blir det en etta följd av 29 nollor... ett enormt tal! Men det
finns stjärnor och galaxer även utanför detta avstånd, det
är bara att det inte hunnit komma hit än.
/Björn |
Pluto är vel inte en planet.
Emil
/ Emil, 9 år från Åstorp
Hej Emil,
Det är riktigt att Pluto inte längre räknas som en planet, eftersom den
är för liten. Planeterna är de stora kropparna i solsystemet: Merkurius,
Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.
Lilla Pluto, och några av de största asteroiderna, till exempel Ceres
och Eris (en kropp bortom Neptunus som faktiskt är större än Pluto)
kallas nu gemensamt för "dvärgplaneter".
/Björn |
Hur många planeter finns det i hela universum?
/ Erik, 12 år från Almvik
Hej Erik,
I vårt eget solsystem har vi åtta planeter. Vi har sedan några år också
lyckats upptäcka planeter som kretsar kring andra stjärnor, så
kallade exoplaneter. Vi känner till ungefär 150 sådana för tillfället.
Det är dock extremt svårt att upptäcka exoplaneter, eftersom det
svaga ljuset från planeterna helt drunknar i det starka ljuset
från moderstjärnan. Därför är de kända planeterna begränsade till
stjärnorna i vår absoluta närhet, här i vår egen galax Vintergatan.
Vi kommer troligtvis aldrig någonsin kunna utveckla teknik som
är tillräcklig känslig för att hitta planeter i andra galaxer än
vår egen. Därför kommer man aldrig kunna räkna planeterna
i hela universum. Men de är garanterat åtskilliga miljarder!
/Björn |
vad är rymdforskning bra för? borde man inte använda pengarana till vettigare saker?
/ malou, 15 år från stockholm
Hej Malou,
Värdet av rymdforskningen har dels en kulturell sida, och dels en ekonomisk sida.
Det kulturella värdet består av att vi människor får en ökad kunskap om
vår omvärld, vi blir klokare, och får tillfredsställa vår nyfikenhet. Vi utforskar
vår omgivning och blir mindre vilsna, vi får svar på de frågor som vi ställer.
Sådana "mjuka" värden går inte att mäta i pengar och är därför ibland svåra att
argumentera för, särskilt när samhällsklimatet hårdnar och ekonomin är dålig. Varför
ska man satsa pengar på "onödiga" saker (det vill säga, ej ekonomiskt lönsamma) som
grundforskning, konst, teater, litteratur? Kanske för att den mänskliga själen skrumpnar
ihop till ingenting, om vi inte gör det.
Det finns också en ekonomisk sida. När vi forskar om rymden behöver vi utveckla
nya tekniker för att klara av detta: man bygger nya teleskop, nya raketer, och
rymdsonder. I och med detta utvecklar man till exempel nya material, som kan
komma till nytta i helt andra sammanhang. De saker man lärt sig genom att
skicka upp forskningssatelliter, används nu för att kunna skicka upp kommunikations-
satelliter, som gör att du kan prata i mobiltelefon. På det sättet har rymdforskningen
viktiga positiva konsekvenser för vårt vardagsliv, som kanske inte alltid är
uppenbara vid en första anblick. Det är också sant att forskningen ger upphov till
ideer som kan kommersialliseras, och ger upphov till produktionsföretag som ger
människor arbetstillfällen. När svensk industri bygger komponenter till ESAs
rymdsonder, är det därför många människor utanför rymdforskningen som drar
nytta av att det faktiskt bedrivs rymdforskning.
Man kan tycka att mycket pengar spenderas på rymdforskningen. Men i
jämförelse med annat rör det sig inte om särskilt mycket. Till exempel
så har NASA en budget på ungefär 17 miljarder dollar, och för dessa pengar
skjuter man upp rymdfärjor, sänder rymdsonder till Mars och mycket annat.
Den utgiften kan man ju till exempel jämföra med den uppskattade kostnaden
för kriget i Irak, på 2000 miljarder dollar. Hemma i Sverige satsar vi 4% av
stadsbudgeten på forskning (och då menar jag ALL forskning, inte bara
rymdforskning), vilket motsvarar ungefär 100 miljarder kronor. Det kan
man ju jämföra med omsättningen i julhandeln: svenskarna köper
julklappar för ca 40 miljarder kronor per år. Så om man vill omfördela
pengar i samhället och satsa på "vettiga" saker (hur man nu väljer att
definiera "vettig"), så finns det inte så mycket pengar att hämta i
just forskningen, men kanske på annat håll.
Jag tycker att vi skulle satsa ännu mer pengar på rymdforskningen!
/Björn
|
Hej Björn.
Jag undrar en sak om samma ämne,atomen och solsystemet.
Är det bara ett sammanträffande att atomens byggnad och solsystemets har en likhet trots att atomen,förutom kvarkar,är världens minsta byggsten medans solsystemet är så stort?
Jag vill veta om solsystemet kan ha fått sin avbild,åtminstånde lite från atomens.
P.S. Hur känns det att vara en astronom? Vilket ämne måste man vara intresserad av för att
kunna klara av att ha ett sådant arbete som du har?
/ Anonym, 16 år
Hej Anonym,
Som jag skrivit tidigare är jämförelsen mellan atomens uppbyggnad och
solsystemets uppbyggnad lite som att jämföra äpplen med päron.
De har vissa ytliga likheter, men är egentligen helt olika saker. Atomen
har många mycket märkliga egenskaper, som solystemets kroppar
helt saknar. På grund av detta har man till och med tvingats
utveckla två helt olika grenar inom fysiken för att klara av att
beskriva dem. Solsystemets rörelser beskrivs av vad man kallar
för "Newtons mekanik". Med hjälp av denna kan man räkna ut
exakt var någonstans en planet kommer att befinna sig vid
en viss tidpunkt. Men när man försökte använda Newtons mekanik
för att beskriva var en elektron befann sig relativt atomkärnan
fann man att det helt enkelt inte fungerade! Elektronen uppför
sig inte alls som en "planet". Man var tvungen att utarbeta
en helt ny gren inom fysiken för att kunna förklara atomernas
egenskaper: den kallas för "kvantmekanik". Så atomen och
solsystemet är två helt olika saker.
Jo tack, det känns alldeles utmärkt att vara astronom, det är ett
spännande yrke! En astronom är en fysiker som har valt att
studera naturens egenskaper genom att titta på vad som
händer i rymden, snarare än att titta på naturens egenskaper
i ett laboratorium på jorden. Det viktigaste ämnet man ska
intressera sig för är därför fysik. Men det "språk" man använder
inom fysiken är matematiken, därför är det också nödvändigt
att man är mycket intresserad av matematik. Eftersom matematiken
vi använder är mycket komplicerad behöver vi också datorer för
att kunna lösa alla de ekvationer vi är intresserade av. Eftersom
sådana datorprogram som vi behöver ofta inte existerar, måste
vi skriva dem själva. Därför ägnar vi oss mycket åt programmering.
Alltså: De viktigaste ämnena för en astronom är fysik, matematik,
och att programmera datorer.
/Björn |
hur bildas svarta hål? jag vet att det kommer från stjärnor som dör men all fakta som jag har sökt på är med svåra ord och det blir bara mer kompliserat att berätta.
Tack!
Anonym
/ anonym, 15 år från halmstad
Hej Anonym,
"Svarta hål" kan låta väldigt mystiskt, och det är helt riktigt att de har många
egenskaper som är mycket svåra att förstå, också för de forskare som
arbetar heltid med att undersöka dem. Men grundidén är ganska enkel: ta
ett objekt, vilket som helst, och pressa ihop det tills det blir tillräckligt litet,
så kommer det att bli ett svart hål. Till exempel, om någon hade lyckats
pressa samman jordklotet tills det var ungefär en centimeter stort, då
hade jorden blivit ett svart hål.
Vad är det då i rymden som lyckas med bedriften att trycka ihop objekt stora
som jorden, tills de inte blir större än en spelkula? Svaret är: exploderande
stjärnor. När riktigt tunga stjärnor dör, förintas de i en våldsam explosion.
Man kallar dessa explosioner för "supernovor". Vid en sådan explosion kommer
stjärnans yttre delar kastas ut i rymden med våldsam kraft. Det bildas då en
slags rekyl, som därmed trycker samman stjärnans inre delar. Det är ungefär
som att skjuta med gevär - kular far iväg med en väldig fart, och geväret
slår åt motsatt håll. Det är denna "rekyl" som får stjärnans inre att pressas
ihop till den milda grad att kärnan blir ett svart hål.
/Björn |
Hej björn... jag har en fråga som jag har sökt på men inte fått ett riktigt svar på ... Vart kommer namnet Svarta hål ifrån?
MVh Thorin
/ Thorin, 17 år från Halmstad
Hej Thorin,
År 1915 presenterade Albert Einstein sin så kallade "allmänna relativitetsteori"
som är en beskrivning av hur ett rums geometri påverkas av att det finns
kroppar med massa i rummet. Hur beskriver man då ett rums geometri?
Jo, det gör man genom att titta på hur en ljusstråle rör sig. I ett rum
utan materia rör sig ljuset längs en rät linje. Om man sätter in en tung
kropp i rummet kommer ljusstrålen att böjas av något. Man säger då
att ljusstrålen fortfarande går rakt fram, men att böjningen kommer sig
av att själva rummet har deformerats, rummet har "krökts".
Kort efter att Einstein presenterat de ekvationer som allmänna relativitetsteorin
består av, satte sig en man vid namn Karl Schwarzschild sig för att försöka
lösa dessa ekvationer. Han frågade sig hur tung kroppen måste vara för
att den där krökningen av ljusstrålarna skulle bli så stor att ljuset for runt i
slutna cirklar. Han kom fram till en lösning som sa, att om till exempel
jordklotet skulle pressas ihop till ett objekt som var ungefär en centimeter
stort, då skulle krökningen precis utanför objektet bli så stor att ljuset
skulle bilda slutna banor runt objektet. Konsekvensen av detta skulle vara
att ljuset inte kunde lämna kroppen, eftersom allt eventuellt ljus som
utsändes av detta objekt skulle fastna i en av de där slutna banorna.
Objektet skulle därför vara helt mörkt, och dessutom (genom sin starka
gravitationskraft) dra till sig omkringliggande objekt som skulle fara
in i denna "osynliga" kropp.
Länge hade man inte något "roligt" namn på denna företeelse, man kallade
dem bara "kollapsarer" eftersom det rörde sig om kroppar som på något
sätt kollapsat under sin egen tyngdkraft. Men långt efter Schwarzschilds
upptäckt, år 1967 hittade en fysiker vid namn John Wheeler på ett lite
mer målande namn: svart hål. "Svart" eftersom objektet inte utsände
något ljus, och "hål" eftersom omkringliggande material skulle falla in
mot denna mörka kropp, ungefär som när någonting trillar ned i ett hål.
/Björn |
Hej! Jag undrar varför en spiralgalx ser ut som den gör?
/ Sara, 17 år från Stockholm
Hej Sara,
Den bästa förklaring som finns till varför vissa galaxer har spiralstruktur
kallas för "täthetsvågsteorin". Tyvärr är denna teori väldigt komplicerad,
och är därför svår att förklara på ett enkelt sätt. Men i korthet går det
ut på att man måste titta på det samlade gravitationsfältet från alla
stjärnor i galaxen. Störningar i detta gravitationsfält (till exempel på
grund av växelverkan med någon annan närbelägen galax), har en
tendens att orsaka lokala försvagningar och försärkningar i detta
gravitationsfält, som har formen av spiraler.
Detta spiralmönster roterar något långsammare än den gas som finns
i galaxen. Det betyder att gas plötsligt kan åka in i ett område med
högre gravitationspotential och ansamlas där. På grund av en ökad
densitet i gasen inleds in stor stjärnbildningstakt, vilket gör
det gravitationella spiralmönstret synligt, eftersom unga lysande
stjärnor fungerar som "markörer".
Så man kan säga att dessa spiralmönster uppkommer genom att
många miljarder stjärnors individuella gravitationskrafter samverkar
för att skapa mönster på mycket stora avståndsskalor, och att dessa
mönster har en tendens att vara spiralformade, och att de görs synliga
genom en förhöjd stjärnbildningstakt i de områden där gravitations-
potentialen är högre.
Tyvärr finns det inte något enkelt svar på detta!
/Björn |
Vad skulle hända om jordaxelns lutning ökade eller minskade? Tack.
/ Sofie Nilsson, 15 år från Karlskrona
Hej Sofie,
Jorden har flera olika klimatzoner. Vid polerna finns det till exempel is,
medan det vid ekvatorn finns regnskog. Anledningen till att det
är kallt på polerna och varmt vid ekvatorn är att jordens
rotationsaxel bara lutar 23 grader från den riktning som är
vinkelrät mot jordens banplan (alltså det plan i vilket jorden
rör sig, och där solen finns). Därför får polerna relativt lite
solljus (och blir kalla), medan ekvatorn får mycket solljus
och blir varma.
Om jordens rotationsaxel ändrade sin lutning (tillräckligt mycket)
skulle därför klimatet ändras dramatiskt. En av polerna kanske skulle
få mycket mer solljus än tidigare och därför bli varmare så att all
is där smälte. Den andra polen kanske skulle bli ännu kallare än
vad den är nu. Där vi har regnskogar kanske det skulle bli öken,
och Sahara kanske skulle bli en grönskande oas.
/Björn |
Hej! Jag vet inte om någon annan har frågat detta.
Jag undrar: Hur stort tror du att Rymden är? Oändligt stor eller kanske.. Flera ljus år stort.
Säg vad du tror.
MVH Den unge astronomen.
/ Karl-Oscar Heule, 12 år från Planeten: Jorden
Hej Karl-Oscar,
Min bästa gissning är att universum är oändligt stort. Det är dock inte
någonting vi egentligen kan observera. Problemet är att ljuset
rör sig med en ändlig hastighet, och universum har bara existerat i
13,7 miljarder år. Därför kan vi som mest se 13.7 miljarder ljusår
bort i rymden. Denna del av rymden är dock troligtvis bara en
liten "bubbla" i hela universum.
/Björn |
Varför är himlen blå om dagen men svart på natten och varför blir den just blå? Jag vet inte om den här frågan passar dig, men varför är moln och snö vitt, när vatten är genomskinligt?
Tack på förhand!
/ Oscar Wikman, 12 år från Gällivare
Hej Oscar,
När solen ljus lyser ned på jorden, är det många solstrålar som studsar
mot molekyler i jordens atmosfär och då byter rörelseriktning. Det
är därför solen ljus inte bara når oss från solen själv, utan också
ifrån alla andra riktningar - det är därför daghimlen är ljus.
Anledningen till att daghimlens färg är blå är att solens ljus innehåller
alla färger (även om den domineras av gult). Nu är det så att rött
ljus är väldigt dåligt på att studsa omkring i jordens atmosfär, därför
finns det inte så mycket rött ljus i daghimlens ljus. Det blå ljuset
är däremot mycket bra på att studsa omkring, därför domineras
daghimlens ljus av just det blå ljuset, vilket ger himlen dess färg.
Analyserar man ljuset från himlen finner man att bara en
sjundedel är rött ljus, medan resten är blått.
Ett ämnes färg beror på hur det absorberar och reflekterar ljus. Detta
beror inte bara på den kemiska sammansättningen, utan också
på ämnets struktur, till exempel på hur molekylerna bildar kristaller,
eller hur molekylerna bildar stora korn. Det är därför som vatten,
som har samma kemiska sammansättning som is, inte har
samma färg som is.
/Björn |
Varför räknar ni inte med Pluto och Zedna längre?
Hälsningar,
Tyra
/ tyra vincent, 7 år från kungsängen
Hej Tyra,
Anledningen till att man inte längre räknar Pluto som
en planet är att man anser att den är för liten. Jordklotet
är i sig en ganska liten planet i jämförelse med de
stora planeterna som Jupiter och Saturnus, men man
skulle behöva 500 Plutos för att få någonting som
var lika tungt som jorden! Man kallar därför Pluto
för en "dvärgplanet" numera. En annan dvärgplanet
är Ceres, den största asteroiden.
Längre ned finner du ett lite längre svar som jag
skrev när jag svarade på en liknande fråga
från ett lite äldre barn. Men om du tycker att
det är för svårt så behöver du inte läsa det.
/Björn
De sex innersta planeterna (Merkurius, Venus, jorden,
Mars, Jupiter och Saturnus) har varit kända sedan
urminnes tider, då de lätt kan ses med blotta ögat.
I och med att man uppfann teleskopet kunde man börja
upptäcka objekt som är så ljussvaga att de inte ses
för blotta ögat: 1781 upptäckte William Herschel
Uranus, och 1846 upptäckte Johann Gottfried Galle
Neptunus.
Dessa åtta planeter är stora himlakroppar. De är
dock inte de enda kropparna som befolkar solsystemet.
År 1801 upptäckte man ett litet objekt i bana
runt solen mellan Mars' och Jupiters banor, som
döptes till Ceres. Man insåg snart att denna kropp
var mycket liten i förhållande till planeterna. Dess
massa är till exempel bara 0.02% av jordens massa
(och jorden är i sin tur väldigt liten i förhållande
till de riktigt stora planeterna, till exempel
Jupiter). Man bestämde sig snart att en så liten kropp
inte platsade bland planeterna, och man kallade Ceres
för en "asteroid" istället. Med tiden skulle man
upptäcka allt fler asteroider, och i dag känner vi till
banorna för mer än hundra tusen asteroider.
Pluto upptäcktes på fotografiska plåtar år 1930, av
en amerikansk astronom som hette Clyde Tombaugh. Man
upptäckte med tiden att även denna himlakropp var
väldigt liten. Dess massa uppgår till endast 0.2%
av jordens massa (alltså bara tio gånger mer än
den största asteroiden). Man skulle behöva 500 Plutos
för att bygga en kropp lika tung som jorden! Trots att
Pluto var så liten så bestämde man sig för att kalla den
för en planet, främst för att det var det enda kända
objektet utanför Neptunus' bana.
Men år 1992 förändrades allt när David Jewitt och
Jane Luu hittade ytterligare ett objekt utanför
Neptunus, som kallades 1992 QB1. Under de 14 år som
förflutit sedan dess har man upptäckt mer än 900
objekt där ute! Dessa kroppar kallas gemensamt för
"Transneptunska objekt" eller "Edgeworth-Kuiper objekt".
Flera av dessa är ganska stora. Ett av objekten, som
fram tills nyligen endast hade katalognamnet 2003 UB313,
men nu kallas för Eris, är till och med
större än Pluto! Andra objekt i nästan samma storleks-
klass (alltså bara något mindre än Pluto) är
Quaoar (2002 LM60), Sedna (2003 VB12) och 2003 EL61.
Det är mot bakgrund av dessa upptäckter som vi måste
definiera vad en "planet" egentligen är. Var ska
gränsen gå? Vi kan ju säga att "allting lika stort
som Pluto eller större är en planet". Men då måste
vi tänka oss för: i framtiden kommer allt större
teleskop byggas, och vi kommer säkert att upptäcka
fler och fler objekt som är lika stora som Pluto
eller större. Om vi säger att allt lika stort som
Pluto ska vara en planet, hur många planeter har
vi då om 50 eller 100 år? Har vi 20 planeter, 30 eller
fler? Stackars skolbarn som måste lära sig namnet
på trettio planeter! Begreppet "planet" kommer helt
enkelt att urholkas och urvattnas, det kommer inte
att betyda någonting särskilt längre. Själva
begreppet "planet" kommer att vara meningslöst,
eftersom det inte är något speciellt som utmärker
dessa kroppar.
Man har därför bestämt att ordet "planet" ska reserveras
för de kroppar i solsystemet som verkligen är stora:
Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus,
Uranus och Neptunus. Lilla Pluto får helt enkelt inte
vara med längre. Själv tycket jag att det är ett helt
riktigt beslut - det finns inga somhelst vetenskapliga
skäl att kalla Pluto för en planet (för mig är den
bara en av hundratals Transneptunska objekt, om än ett
ganska stort sådant). De enda skälen är rent
historiska, eller kulturella - men det håller inte
i längden.
|
Vad innebär att jobba som astronom?
/ Sofia, 12 år från Schweiz,Geneve
Hej Sofia,
För att bli astronom bör man först läsa naturvetenskaplig
eller teknisk linje på gymnasiet. Därefter läser
man på universitet i fyra år, antingen Matematisk-
Naturvetenskaplig linje, vilket ger en magisterexamen
i fysik, eller Teknisk fysik, vilket ger en
civilingenjörsexamen. Därefter måste man doktorera,
vilket tar ytterligare 4-5 år. Detta kan man göra
vid de astronomiska institutionerna vid universiteten
i Uppsala, Lund, Stockholm, eller Göteborg (Chalmers).
Under tiden som doktorand skriver man en avhandling,
"doktorsavhandlingen" som man sedan måste försvara i
en offentlig disputation. Blir man godkänd där är
man då astronom.
Efter avslutade doktorsstudier är det mycket vanligt
(jag skulle vilja säga obligatoriskt) att man jobbar
utomlands ett tag. Själv tillbringade jag två år
i Holland till exempel.
Att vara astronom är ett av de mest
intressanta jobben man kan tänka sig! Forskningen
är ju huvuduppgiften, och en stor del av dagen går
åt till att skriva datorprogram (programmera) och
använda dem till att göra avancerade beräkningar,
göra analyser av olika slag etc. Det är faktiskt inte
alla astronomer som gör observationer med teleskop
över huvud taget, och de som gör observationer kanske
endast observerar under ett par tre veckor per år.
Resten av tiden går åt till att analysera dessa
observationer! Vi sitter mest framför våra datorer
dagarna i ända. Ibland åker vi på konferenser världen
över för att träffa andra astronomer, och det är ju
naturligtvis roligt.
Den andra uppgiften är att undervisa. Det ges till
exempel kurser i astronomi för de som läser
utbildningarna till ingenjörer eller fysiker på
universitetet, och då för man rycka in som lärare.
Den tredje uppgiften är det som jag håller på
med nu: att upplysa allmänheten om vårt arbete,
att svara på frågor och att delta i diverse
folkbildningsaktiviteter, ofta för unga och barn.
Så det är ett ganska varierande yrke i slutändan!
/Björn
|
jag har nåra frågor som min kompis ska använda till skolarbete:
>hur många solsystem finns det?
>Var ligger det närmaste svarta hålet?
>hur måga universum finns det/tror man att det finns?
>på villka planeter finns det förutsättningar/finns det liv?
jag vill gärna hya svar+ att det är sant, för att jag ska redovisa för hela skolan sen...
/ Martin, 11 år från Sverige
Hej Martin,
Jag har som princip att inte besvara frågor som ska användas i
skolarbete. Det är inte min uppgift att göra andra människors
läxor - hur ska de lära sig någonting om de inte själva letar upp
svaret på saker och ting? Du får säga åt din kompis att gå till
biblioteket och låna en bok om astronomi.
/Björn |
Varför är solen helt nödvändig för livet på jorden?
/ Vickan, 14 år från stockholm
Hej Vickan,
Solen förser oss med värme och ljus. Om solen inte fanns, skulle planeterna
ha en temperatur nära den absoluta nollpunkten, ca -270 grader. Det är
därför som solen är helt nödvändig för vår överlevnad.
/Björn |
|
Föregående sida
