|
Panelen svarar
 Här är de frågor som har besvarats inom ämnet astronomi. Är du intresserad av något speciellt så kan du spara tid genom att söka efter det.
Här kan du ställa en egen fråga till Henrik Hartman om astronomi!
Hej Björn!
Jag undrar vad den största planeten heter och fall det nu är ... så vill jag veta hur stor denna lanet är.///Maxiet
/ Historiafrågare, 20 år från Ett samhälle
Hej Maxiet,
Den största planeten i vårt solsystem är Jupiter.
Jupiter har en ekvatorsradie på 71492 km. Det kan
jämföras med jorden, som "bara" har en radie av
6378 km.
/Björn |
hej jag hade tänk ställa en ganska enkel fråga men den kanske kräver ett svårare svar.
varför är rymden svart är det för att det är vakum men varför vakum svart och inte gult eller någon annan färg.
/ benjamin, 14 år från falun
Hej Benjamin,
I början av 1800-talet frågade sig den tyske
astronomen Heinrich Wilhelm Olbers varför
stjärnhimlen (till största delen) egentligen är
mörk. Tänker man sig att universum är oändligt,
och att stjärnorna är jämnt spridda i detta rum,
borde man vart man än tittar se en stjärna. Visserligen
minskar stjärnljusets intensitet med kvadraten på
avståndet, men detta borde kompenseras exakt av det
faktum att antalet stjärnor (som tycks befinna sig
inom ett litet område på himlen) ökar med kvadraten
på avståndet (om nu densiteten av stjärnor är lika
stor överallt). Natthimlen borde lysa med en enorm
glans i alla riktningar! Nu gör den inte detta, och
fenomenet kallas "Olbers paradox".
Lösningen på denna paradox består i att universum har
en ändlig ålder. Även om universum är oändligt stort,
och har stjärnor (eller snarare galaxer) överallt,
så kan vi inte se hela universum. Vi ser bara det ljus
som har haft tid att nå oss under de 13.7 miljarder
år under vilka universum existerat. Dessutom vet vi
i dag att universum expanderar. Denna expansion gör
att stjärnors ljusstyrka faller snabbare än med
kvadraten på avståndet. Och så är det ju faktiskt så
att rymden mellan stjärnorna inte är tom (vilket man
trodde på Olbers' tid), utan är fyllt med stoft
(stendamm). Dessa stoftpartiklar absorberar stjärnornas
ljus ungefär som molnen på himlen filtrerar bort solens
ljus. Det är alla dessa effekter sammantagna som gör
att natthimlen ser svart ut.
/Björn |
kan någon förklara ekvivalensprincipen. om man satte en lampa på höger vägg inuti ett rymdskepp. och strålen var riktad mot andra sidan. om vi säger att rymdskeppet acellererar kraftigt så böjs ljuset av och träffar inte målet. men om du inte acellererar utan bara håller samma hastighet så träffar det samma ställe fast då är det målet som flyttat sig på grund av hastigheten.fast samtidigt om man acellererar krsftigt så går tiden snabbare längre fram i raketen än bak och tvärt om när den bromsar in. föresten vad heter det när man bromsar in.motsatsen till acellerera.men om nu gravitation bildas av en krökning av rumtiden så borde det ju vara samma sak med acelleration. ju snabbare raketen acellererear detsto mer kröker den rummet omkring sig. och bildar acellerationskraften som en krökning i rummet.
kan någon förklara om jag tänkt rätt och förklara gärna. svara enkelt.
/ benjamin, 14 år från falun
Hej Benjamin,
Ordet "ekvivalent" betyder ungefär "likadan" eller
"samma". Vad är det då som är likadant eller samma
enligt ekvivalensprincipen? Jo, acceleration och
gravitation.
Tänk dig en astronaut i en raket stående still på
jordytan. Han släpper ett äpple som faller mot
golvet, och han mäter exakt hur äpplet accelererar.
Vi vet att äpplet faller tack vare gravitationen.
Tänk dig nu att raketen har lyft och befinner sig
i fria rymden, långt från någon planet så att
gravitationen är obefintlig. Står raketen still eller
färdas med konstant hastighet så flyger allting omkring
inuti raketen (inklusive astronauten), ett så kallat
"tyngdlöst tillstånd" som du säkert sett på TV. Vad
händer nu om astronauten tänder raketmotorn så att
raketen börjar accelerera? Det som kommer att hända
är att astronauten och alla andra föremål (skenbart)
trycks mot golvet. Astronauten kommer att kunna gå
omkring på golvet och uppleva någonting som påminner
om gravitation. Släpper han äpplet kommer det på
nytt att falla mot golvet. Om rymdraketen accelererar
med exakt 9.82 meter per sekundkvadrat kommer det
dessutom att falla EXAKT på samma sätt som det gjorde
när astronauten befann sig på jorden.
Faktum är att den stackars astronauten (om han inte
har några fönster och raketen är helt ljudisolerad
etc), inte genom några typer av fysikaliska experiment
(till exempel att se vad som händer när man släpper
ett äpple) kan avgöra huruvida han står still i ett
gravitationsfält, eller om han accelererar i tomma
rymden. I denna mening är gravitation och acceleration
fullständigt ekvivalenta, oskiljaktliga.
Acceleration i sig kröker inte rummet. Däremot är
det så att materia kröker rummet, och upplevelsen
vi får av att befinna oss i ett krökt rum kallar
vi "gravitation". Dessa upplevelser har visat sig
vara oskiljaktliga från de som vi upplever när vi
accelerarar. Det är denna oskiljaktlighet som går
under namnet "ekvivalensprincipen".
Motsatsen till acceleration (dvs "inbromsning") kallas
för deceleration.
/Björn |
Hej! Jag funderar på att bli astronom. Jag tycker att det är väldigt intressant och spännande med rymden, planeter osv. Men hur jobbar en astronom? Hur ser en arbetsdag ut? Vad har man för uppgifter? Lön? Är det svårt att få jobb som astronom?
Hälsningar Anneli
/ Anneli, 20 år från Jönköping
Hej Anneli,
Vad roligt att du vill bli astronom! För att bli
astronom bör man först läsa naturvetenskaplig
eller teknisk linje på gymnasiet. Därefter läser
man på universitet i fyra år, antingen Matematisk-
Naturvetenskaplig linje, vilket ger en magisterexamen
i fysik, eller Teknisk fysik, vilket ger en
civilingenjörsexamen. Därefter måste man doktorera,
vilket tar ytterligare 4-5 år. Detta kan man göra
vid de astronomiska institutionerna vid universiteten
i Uppsala, Lund, Stockholm, eller Göteborg (Chalmers).
Under tiden som doktorand skriver man en avhandling,
"doktorsavhandlingen" som man sedan måste försvara i
en offentlig disputation. Blir man godkänd där är
man då astronom.
Tyvärr är det ganska svårt att bli astronom. Här i
Uppsala är det ungefär en person per år som blir
antagen som doktorand. Det är nog liknande
utbildningstakt vid de övriga universiteten. Men
om man som jag har velat bli astronom sedan man
var liten, så ger man inte upp för det - vill man
så går det!
Efter avslutade doktorsstudier är det mycket vanligt
(jag skulle vilja säga obligatoriskt) att man jobbar
utomlands ett tag. Själv tillbringade jag två år
i Holland till exempel. Det finns inte så många
tjänster sedan heller, så man får vara beredd på
att flytta runt en del.
Lönen är väl inte överdrivet hög med tanke på den
långa utbildningen, och att det knappast är ett
"40-timmar-i-veckan-jobb"... det blir mycket obetald
övertid! Efter att ha doktorerat och jobbat ett par
år utomlands landar väl lönen runt 27000 /månaden
före skatt.
Dessa svårigheter kompenseras dock av ett av de mest
intressanta jobben man kan tänka sig! Forskningen
är ju huvuduppgiften, och en stor del av dagen går
åt till att skriva datorprogram (programmera) och
använda dem till att göra avancerade beräkningar,
göra analyser av olika slag etc. Det är faktiskt inte
alla astronomer som gör observationer med teleskop
över huvud taget, och de som gör observationer kanske
endast observerar under ett par tre veckor per år.
Resten av tiden går åt till att analysera dessa
observationer! Vi sitter mest framför våra datorer
dagarna i ända. Ibland åker vi på konferenser världen
över för att träffa andra astronomer, och det är ju
naturligtvis roligt. Själv kom jag precis tillbaka
från en konferens i Peking!
Den andra uppgiften är att undervisa. Det ges till
exempel kurser i astronomi för de som läser
utbildningarna till ingenjörer eller fysiker på
universitetet, och då för man rycka in som lärare.
Den tredje uppgiften är det som jag håller på
med nu: att upplysa allmänheten om vårt arbete,
att svara på frågor och att delta i diverse
folkbildningsaktiviteter, ofta för unga och barn.
Så det är ett ganska varierande yrke i slutändan!
/Björn
|
hej
DN skriver i dag, att filippinska forskare befarar vulkanutbrott vid fullmåne. Solens gravitation bidrar m ung 30% till tidvatteneffekten. Detta borde samverka lika mycket vid nymåne, eller finns det skillnad? Är tidvattnet lika stort på till som frånsidan? Om inte, hur stor är skillnaden?
Men det finns en effekt till att ta hänsyn till: månbanans excentricitet på ca 30% medför en variation till gravitationen. Hur samverkar alla dessa tre effekter och när inträffar i så fall max, resp min och hur mycket skiljs dessa åt?
Jag skulle bli väldigt tacksam, om skulle ha tid och lust att stilla min nyfikenhet.
med vänlig hälsning
Endre
(civing KTH E66)
/ Endre Sas, 68 år från Älvsjö
Hej Endre,
Jorden accelererar i förhållande till månen på ett
sätt som bestäms av avståndet mellan jordens centrum
och månen. Partiklar som befinner sig på jordens
yta (mot månen till), erfar dock en något större
acceleration (än jordens centrum) eftersom avståndet
till månen är något mindre (en jordradie mindre).
Resultatet är att dessa partiklar försöker fjärma sig
från jordens centrum (de accelererar fortare än
centrum).
Partiklar som befinner sig på jordens yta bortom
månen, påverkas i stället av en något mindre
acceleration (jämfört med jordens centrum)
eftersom avståndet till månen är (en jordradie)
större. Dessa partiklar blir så att säga "akterseglade"
av jordens centrum, de släpar efter, "vill inte följa
med lika snabbt". Resultatet blir även här att
partiklarna försöker fjärma sig från jordens
centrum (de accelererar långsammare än centrum).
Jorden i sig är ju en fast kropp, och påverkas inte
märkbart av dessa dragningskrafter. Undantaget är
världshaven, som är elastiska, och som därför höjer sig
lite över jordytan BÅDE i riktningen mot månen, och i
motsatt riktning.
Förutom dessa välkända effekter av tidvattenkraften
finns det en annan, som inte ger något synligt
resultat: månen försöker pressa jordens båda poler
mot vårt ekvatorsplan. Orsaken är att partiklar på
ytan vid polerna visserligen erfar en dragningskraft
från månen som är nästan exakt lika stor till
beloppet som den som jordens centrum erfar, fast
RIKTNINGEN är något olika (sett från månen är det ett
visst vinkelavstånd mellan jordens centrum och
poler). Detta ger upphov till kompressiva krafter
(nord- och sydpolerna pressas mot jordens kärna).
Hur som helst, dessa tidvattenkrafter påverkar alla
jordens "mjukdelar", världshaven såväl som magman i
jordens inre. Dock skulle det förvåna min storligen om
dessa krafter hade något som helst finger med i spelet
när det gäller vulkanutbrott. Det är som att säga att
en bil bromsas ned när den krockar med en fluga: det
är ju "i princip" sant, men knappast mätbart. Så den
där kopplingen mellan vulkanutbrott och tidvatten
låter mest som skrock i mina öron. Tydligen har
vulkanen i fråga haft 50 utbrott under de senaste
400 åren, varav endast 3 inträffade vid fullmåne - ett
synnerligen säkert tecken på att det inte finns någon
korrelation mellan tidvatten och vulkanutbrotten.
/Björn
|
Hej igen. Tack för svar på mina frågor. Jag undrar även om månen X skulle kunna ha vatten och atmosfär och hur temperaturerna då skulle variera? Skulle det vara någon skillnad på temperaturen när X var längre ifrån solen om det fanns atmosfär? Jag tänker mig då en atmosfär som liknar jordens. Hur skulle väder och årstider påverkas av dess omloppsbana runt Jorden? Jag antar att frågan likväl kunde gälla hur det skulle se ut på Månen om den hade atmosfär.
Skulle ett avstånd från Jorden på 576588 km innebära en bunden rotation? Hur stor skulle X då behöva vara? Skulle ett avstånd på 192196 km från Månen innebära att Jorden och Månen såg lika stora ut? Vet inte om jag räknat rätt.. Tack på förhand. Mvh /Elin
/ Elin, 25 år
Hej Elin,
För att en himlakropp ska kunna ha en permanent atmosfär
så måste dess massa (gravitationskraft) vara tillräckligt
stor för att gasen inte ska kunna lämna den. Exakt vad
som är "tillräckligt stor" beror i sin tur på avståndet
till solen. Ju närmre solen, desto fortare flyger
atmosfärens molekyler omkring, och desto större
måste himlakroppens massa vara för att hålla dem kvar.
Månen och Merkurius är till exempel för små för att
kunna behålla någon atmosfär. Den enda månen i
solsystemet som har en atmosfär är Saturnus
måne Titan. Den månen är faktiskt lite större än
planeten Merkurius (!) Den hade dock inte kunnat ha
någon atmosfär om den inte hade varit så långt
bort ifrån solen.
En tät atmosfär är en absolut förutsättning för att man
ska kunna ha vatten i flytande form på ytan. Planeten
Mars har i och för sig en atmosfär, men den är för
tunn (atmosfärstrycket är för lågt) för att flytande
vatten ska kunna finnas. Fast en tät atmosfär är inte
allt som krävs för att ha flytande vatten: det måste
vara varmt också! Till exempel kan inget flytande vatten
finnas på Titan eftersom det är alldeles för kallt.
Endast jordklotet har hittat rätt balans i fråga om
avstånd till solen och massa, för att kunna ha stora
mängder flytande vatten på ytan.
Om månen hade varit tillräckligt stor för att ha
atmosfär, och den hade gått i sin nuvarande bana runt
jorden, hade dess temperatur inte varierat märkbart
i olika delar av banan. Orsaken är att avståndet
jord-sol är så väldigt mycket större än avståndet
måne-jord. När månen snurrar runt jorden påverkas inte
dess avstånd till solen särskilt mycket.
Huruvida en måne har bunden rotation eller inte beror
inte bara på dess avstånd till sin planet. Det är
väldigt många faktorer som spelar in, till exempel
objektens form (varken måne eller planet får vara
klotrunda till exempel). Så den frågan har inte ett
enkelt svar.
Befinner man sig 192196 km från månen (vilket är
ungefär hälften av avståndet mellan jorden och
månen), så upptar den en vinkel av ca 1 grad på
himlen. För att jordklotet ska uppta en grad
på himlen (och alltså vara lika skenbart lika
stor som månen), måste man vara 730846 km från
jorden. Detta motsvarar 1.9 gånger avståndet
mellan jord och måne. Eftersom man inte samtidigt
kan befinna sig 1.9 månavstånd från jorden och
0.5 månavstånd från månen, så har du nog räknat
fel någonstans.
/Björn
|
Jag undrar över hur det skulle fungera med en andra måne till Jorden. Vi kallar den andra månen för X.
Om X låg på ett avstånd från jorden som gjorde att Månen och Jorden såg lika stora ut, hur långt ifrån skulle den då ligga?
Skulle X på det avståndet ha en fixerad bana runt Jorden, jag menar skulle den som Månen inte rotera runt sin egen axel?
Hur stor skulle X kunna vara utan att smälta ihop med Månen? (Om det överhuvudtaget går att ha en till måne på det avståndet utan att den blivit uppäten av Månens gravitation)
Hur stor temepraturskillnad skulle det vara på X då den roterar runt Jorden närmare och bort ifrån solen?
Jag har fler små frågor, men tacksam för svar på dessa. Undrar om det är fysiskt möjligt så att säga.
mvh /Elin
/ Elin, 25 år
Hej Elin,
Förutom Merkurius och Venus, som inte har några månar,
är jorden faktiskt den enda planeten som bara har
EN måne! Mars har två månar, och de stora jätteplaneterna
Jupiter och Saturnus har dussintals månar var. Så
teoretiskt sett föreligger det inget hinder till att
jorden skulle ha haft fler månar. Men av någon anledning
så blev det inte mer än en.
Månens radie är ungefär 27% av jordens radie, så om
den påhittade månen X låg ca tre gånger närmare
den riktiga månen jämfört med dess avstånd till jorden,
då skulle jorden och månen se lika stora ut (sett
från X).
Månen roterar faktiskt runt sin egen axel. Det är bara
det att den roterar ett varv runt sin egen axel på
samma tid som det tar för månen att gå ett varv runt
jorden. Följden av denna så kallade "bundna rotation" är
att vi alltid ser samma sida vänd mot oss. Månens
rotationsperiod och omloppsperiod har synkroniserats
med varandra på grund av de tidvattenkrafter som
månen och jorden sliter i varandra med. Om X hade
varit tillräckligt stor och inte legat allt för långt
bort från jorden så skulle den säkert också ha bunden
rotation.
Detta med kollisioner mellan månar är ju intressant.
Om de skulle ha haft banor som korsar varandra, så
hade det ju smällt ihop förr eller senare. Men om banornas radier skiljer sig en del från varandra
undviker man kollision. Det krävs också att de
båda kropparnas massor är så låga att de inte
attraherar varandra nämnvärt (då dessa kriterier
är uppfyllda för de övriga planeternas månar, så är
dessa stabila över lång tid... hade kollisioner
varit vanliga hade vi ju inte sett några månar
längre, bara en massa grus... vilket vi i och för
sig gör hos en planet - runt Saturnus! Saturnus
ringar är kanske grus efter två månar som smällt
ihop och krossat varandra till puder).
Någonting som är tillräckligt nära jorden för att
vara i omloppsbana, avlägsnar sig inte särskilt
mycket från solen under det att den roterar runt
jorden. Temperaturen skulle därför vara samma
som på månen (120 plusgrader på dagsidan och
180 minusgrader på nattsidan), överallt i banan.
Här på jorden undgår vi dessa extrema temperaturer
tack vare vår atmosfär.
Hoppas att du är nöjd med svaren! Annars är du
välkommen att ställa fler frågor.
/Björn |
HEj! Igår natt var jag ute och tittade upp mot himlen när jag plötsligt såg något som åkte från ena sidan av himlen till den andra, den såg ut som om det var en stjärna. Ibland såg det ut som den väjde för något där uppe för den åkte lite kringelikrok hela tiden. Det gick i en ganska rejäl fart. Hoppas du kan svara på vad det var :)
/ Maria, 20 år från Stockholm
Hej Maria,
Svårt att svara på utan att ha sett det själv!
Men av din beskrivning låter det som att det inte
var en meteor utan något människo-tillverkat
föremål. Kanske en satellit (som kan fara fram med
hög hastighet över himlen och vara fullt synliga
för blotta ögat) eller rent av ett flygplan. När
det är mörkt är det ofta svårt att förstå var
ljussken kommer ifrån... ibland är det strålkastare
som lyser på tunna disiga moln man ser! Dessa
ljuspunkter kan naturligtvis fara fram och tillbaka
hur som helst...
/Björn |
Hej Björn. Jag och några vänner satt på ett berg en sen natt. Plötsligt ser jag något som jag först tror är ett stjärnfall men efter ett ögonblick förstår är för nära för det. Någonstans mellan 1 km och 2 mil bort såg vi ett stort brinnande föremål som hade en svans av blå, grön, röd rök. Efter (vad jag har förmodat) att föremålet trätt in i atmosfären brann det upp i rödgul rök och försvann sedan. Vad jag nu undrar är, vad har vi sett? Var det ett meteoritnedslag? Och om det var det, hur vanligt är det att man ser sådana? För de flesta jag berättat det för tror mig inte och säger att sådant händer så pass sällan att chansen är extremt liten att det var ett meteoritnedslag. Det lustiga är att det kändes så nära, nedslaget måste ha varit max några mil ifrån oss, fast vi hörde det dock inte. Tack på förhand/ Gustav
/ Gustav Axelsson, 19 år från Nyköping
Hej Gustav,
Det du beskriver låter som en bolid, vilket är en
ovanligt ljusstark meteor. Vanliga meteorer är stenar
från rymden som brinner upp i jordens atmosfär, och
har typiskt en storlek på mindre än en millimeter, som
ett sandkorn ungefär. Det du såg var kanske några
millimeter eller ett par centimeter stort, därför
mycket mer imponerande än en "vanlig" meteor.
Dessa är ovanliga, men inte extremt ovanliga. Själv har
jag sett bolider vid två olika tillfällen. Störst
chans att se dem har man vid så kallade meteorregn.
Meteorregn inträffar årligen på bestämda datum, och
det sker när jorden åker igenom ett område där en
komet har gått fram en gång i tiden och lämnat en
massa "skräp" efter sig. Vid sådana meteorregn kan
man se ett par tre stycken meteorer i minuten, av
vilka en del är just bolider.
Meteorer och bolider brinner normalt upp på hög höjd i
atmosfären, vanligast på 80-100 km höjd (alltså
högt ovanför flygplanens normala marschhöjd på
ca 10 km). Det ska till något riktigt stort, en
sten stor som en knytnäve, för att den ska nå
jordytan. Även om ni upplevde att meteoren var mycket
nära, så är det lätt att låta sig luras... min gissning
är att den inte var några kilometer bort, utan tiotals
mil bort.
/Björn |
hej björn jag har alltid varit intresserad av rymden har en fråga om detta au -avståndet gällande kometer ,asteroider m,m vad betyder det o hur mäter ni detta i rymden har en annan fråga o det gäller ett avstånd till våran jord om en asteroid eller meteorit kommer mot oss på ett avstånd som är till jorden 0,0369 o avståndet till solen 1,0 au detta måste väl bli nedslag på jorden för vad jag försår så är detta väldigt nära oss på jorden eller har jag fel ha det bra mvh carina
/ carina, 43 år från stockholm
Hej Carina,
Vi astronomer använder ofta enheten AU (Astronomical
Unit), eller på svenska AE (Astronomisk Enhet) när
vi vill mäta avstånd. En AE är lika långt som avståndet
från solen till jorden, ungefär 150 miljoner kilometer.
För att en asteroid ska kollidera med jorden så måste
den komma inom en jordradie från jordens kärna. Jordens
radie är 6378 km, eller 0.000043 AE. Så om ett objekt
passerar på ett avstånd av 0.0369 motsvarar detta alltså
hela 870 jordradier, dvs, det är ingen som helst risk
för att den ska slå ner. Det är som att skjuta en
fotboll flera hundra meter vid sidan om målet... så
vinner man inget fotbolls-VM!
/Björn |
hej jag undra om du skulle kunna säja mig vilken den närmsta stärnan är till jorden om det nu skulle vara solen så vill jag vet den näst närmsta stärnan.
/ albin, 15 år från sandviken
Hej,
Det är riktigt att solen är den närmsta stjärnan.
Efter den kommer en stjärna som heter Alfa Centauri.
Vi kan inte se den ifrån Sverige, utan man måste
åka till södra halvklotet för att se den. Stjärnan ligger
på ett avstånd av 4.3 ljusår, dvs, det tar 4.3 år för
ljuset att röra sig därifrån och hit. Det är långt,
för på en sekund rör sig ljuset 300000 kilometer!
/Björn |
Hej!
Är det sant att man drömmer mycket när det är fullmåne?
/ Anna, 11 år från Laholm
Hej Anna,
Jag skulle bli mycket förvånad om det stämde att
man drömde mer vid fullmåne än annars. Det finns
inget som helst skäl till att det skulle vara så.
Däremot så vet man att man inte drömmer hela tiden
när man sover, utan att man under natten drömmer
i perioder, i faser. Man måste också vakna under själva
drömfasen för att komma ihåg något av drömmen.
Om det nu är så att man vaknar oftare under natten
vid fullmåne därför att man störs av ljuset, så
skulle man kunna tänka sig att man råkar vakna
åtminstone en eller två gånger just under drömfasen
och därmed minns en dröm. Då får man upplevelsen att
man drömmer mer vid fullmåne än annars. Men detta är
bara spekulationer, jag har aldrig hört (eller upplevt)
att man skulle drömma mer vid fullmåne än annars...
det låter som lite hokus pokus tycker jag.
/Björn |
2 juli såg jag ett starkt lysande föremål i söder som verkade ha ett rött sken runt om. Det flyttade sig sakta åt höger och jag såg även en liten "måne" till höger om den. Inga stjärnor syntes eftersom det var ganska ljust på kvällen. Jag har sett föremålet fler kvällar, men då har det lyst svagare. Kan det vara Mars?
/ Bodil, 50 år från Veberöd
Hej Bodil,
Svårt att veta vad du såg, särskilt eftersom du inte
nämner vid vilken tid du gjorde observationen. Men under
början av juli, vid nio-tiden på kvällen, så stod
planeten Jupiter lågt på himlen i söder. Jupiter är
ett av de ljusstarkaste objekten på himlen, så det
är rimligt att det var Jupiter du såg. Vad gäller
färgen, så är Jupiter lite gul-vit, men kan kanske
se rödaktig ut när den är nära horisonten.
/Björn |
Hej!
Jag undrar vilken tid på dygnet som jag kan se en halvmåne i nedan/avtagnade i söder? vart ligger månen i förhållande till solen och jorden vid denna tidpunkt.
MVH
Lisa
/ Lisa , 20 år från Täby
Hej Lisa,
Halvmånen ser vi när solen, jorden, och månen
bildar en rät vinkel (dvs, det är 90 grader mellan
månen och solen, sett från jorden).
Månen rör sig moturs kring jorden (sett från en punkt
högt ovanför jordens nordpol, så att man har
"panoramautsikt" över hela solsystemet). Därför ser
vi halvmånen i avtagande (det så kallade "andra kvarteret") när månen befinner sig "framför" jorden
i dennas rörelseriktning runt solen (även jorden rör sig moturs runt solen).
Om vi vid tiden för andra kvarteret har månen rakt
i söder, så betyder det att vår del av jordklotet
ligger mellan jordens centrum och månen. Sex timmar
tidigare låg denna del av jordytan bortom jordens
centrum från solen sett (dvs vi hade midnatt). Går
vi istället sex timmar frammåt i tiden ligger
vår del av jordytan mellan jordens centrum och
solen (dvs vi har middag - jordens egenrotation är
även den moturs). Blir det krångligt? Då ska jag
svara kort och koncist:
Halvmånen i avtagande står alltid i söder ungefär
klockan sex på morgonen!
/Björn
|
Är det verkligt kina är den första i rymden?
/ Joel G., 15 år från Örebro
Hej Joel,
Det är forna Sovjetunionen som kan skryta med
att ha skickat upp den första satelliten i
rymden (Sputnik 1 år 1957), skickat upp den första
levande varelsen i rymden (hunden Laika i Sputnik 2
en månad efter Sputnik 1), den första människan i
rymden (Jurij Gagarin i Vostok 1 år 1961), skickat
upp den första kvinnan i rymden (Valentina Tereshkova
i Vostok 5 år 1963), samt gjort den första
rymdpromenaden (Alexei Leonov i Voskhod 2 år 1965),
dvs han lämnade rymdfarkosten iklädd rymddräkt.
USA blev först med att landsätta de första
människorna på månen (Niel Armstrong och Buzz Aldrin
i Apollo 11 år 1969). Efter det har ytterligare tio
människor gått på månen, alla amerikaner.
Kina sköt upp sin första satellit (Dong Fang Hong 1,
även känd som Mao 1) år 1970. Vid det laget hade
både Frankrike och Japan skjutit upp egna satelliter.
Den första bemannade kinesiska rymdfärden gjordes
år 2003 (Yang Liwei i Shenzhou V). Kina var alltså inte
först i rymden.
/Björn |
varför gillar du astronomi?
/ angelica, 10 år från borås
Hej Angelica,
De flesta människor är ganska nyfikna av sig,
vi vill utforska vår omgivning och resa kors
och tvärs på jorden och se nya platser, vi vill
förstå vår plats i historien och läsa om svunna
tider och länge sedan utdöda kulturer, vi
fascineras av framtiden, och tycker om att fantisera
om hur det kommer att se ut i Sverige om 1000 år.
Det är denna nyfikenhet som fått människan att
sprida sig över hela jordklotet (våra tidigaste
förfäder bodde alla i Afrika och sedan dess har
vi "invaderat" hela planeten).
Denna typ av nyfikenhet sträcker ju sig också
bortom vår egen planet - de flesta människor tycker
att det är spännande med rymden. En del människor,
till exempel jag, tycker att det är så fruktansvärt
spännande att vi till och med gjort det till vårt
yrke: vi är astronomer! Det är ungefär som att en del
tycker att det är så spännande att resa att de blir
upptäcktsresande på heltid.
Det är ren nyfikenhet som gör att jag gillar astronomi.
Jag vill förstå vad det är för märklig plats jag
hamnat på - varför finns det galaxer och hur bildas
de, hur föds stjärnorna, hur ser deras liv ut och
vad händer när blir gamla och dör, varför har vissa
stjärnor (som solen) planeter omkring sig, och är
det vanligt att vissa av dem (som jorden) har sådana
förutsättningar att liv kan uppstå? Hur ser det ut
på de andra planeterna? Jag är också intresserad av
fysik (en astronom är egentligen inte någonting annat
än en fysiker som forskar om universum), och i
rymden finns väldigt extrema (och därmed spännande)
miljöer som vi aldrig någonsin kommer att kunna
skapa eller studera i laboratorier, till exempel
svarta hål. Hur fungerar de? Rymden med alla
dess märkliga objekt är som en djurpark med
exotiska djur - det är spännande att "gå runt och
titta" helt enkelt!
/Björn
|
Hej jag undrar hur man ser saturnus på sommaren och hur man ser venus jag har inget teleskåp vilken tid ska jag gå till en fotbolls plan för att se planeterna tydligast??
svara tack
/ David, 14 år från Sunsvall
Hej David,
För närvarande står Saturnus väldigt nära solen,
vilket gör att planeten befinner sig bara ett
litet stycke över horisonten precis efter att solen
har gått ned. Den är därför ganske svår att se.
Om du istället väntar tills i vinter så kommer
det bli mycket lättare att se planeten. I början
får man vänta till sent på natten för att se
Saturnus, men i februari så står planeten
ganska högt i söder vid 9-tiden på kvällen.
För att se Venus måste man nu gå ut mycket
tidigt på morgonen, innan solen går upp
(kanske vid tre-tiden på natten) och
spana åt nordost. Men Venus står mycket
lågt, och man måste ha en horisont helt fri
från träd och hus för att se den.
/Björn |
Hej!Jag vet inte mycket om rymden men här är det nåt som jag undra jättemycket över.Var är det som behövs för att kallas för en planet och varför snurrar alla plater runt?
/ jane , 12 år från malmö
Hej Jane,
Runt solen kretsar det väldigt många himlakroppar.
Några av dessa är väldigt mycket större än de
andra - dessa kallar vi planeter. Det finns dock
ingen exakt siffra på hur stor en kropp ska
vara för att klassificeras som planet. Fram tills
för några år sedan var detta inget problem, men
nu har situationen blivit sådan att vi måste
bestämma oss för hur vi egentligen ska definiera
begreppet "planet".
Sedan antiken har vi känt till sex stora planeter:
Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och
Saturnus. År 1781 upptäcktes Uranus och 1846
upptäcktes Neptunus, som båda också är
självklara planeter (de är båda mycket större än
jorden). År 1801 upptäckte man den första asteroiden,
Ceres, ett objekt som går i bana mellan Mars'
och Jupiters banor. Den var så mycket mindre än
de övriga, att den inte fick någon planetstatus,
utan blev kallad "småplanet" eller "asteroid". Och
tur var väl det, för i dagsläget känner man till
många tusen asteroider, och det hade ju varit
lite löjligt om man skulle räkna alla dem som
planeter! Vi vill ju att ordet "planet" ska betyda
någonting speciellt, att det ska finnas ett eget
ord för de kroppar som är mycket mycket större än
de andra.
Så upptäcktes Pluto år 1930. Den är bara drygt dubbelt
så stor som Ceres, och flera gånger mindre lilla
Merkurius. Egentligen borde man ha kallat även den
för en "småplanet", men eftersom den var det enda
kända objektet utanför Neptunus började man kalla
denna lilla boll, som är 500 gånger lättare än jorden,
för en "planet".
Men 1992 hände någonting - man upptäckte ytterligare
ett objekt utanför Neptunus. Så ännu ett, och ett
till, och nu känner vi till mer än tusen objekt där
ute! Vi kallar dem för Transneptuniska objekt, eller
Edgeworth-Kuiperbälts objekt. Det största skälet till
att kalla Pluto en "planet" var nu bortsopat: den är
inte den enda kroppen utanför Neptunus, utan bara
en av många - den har ingen särstatus. Man började
tala om att "degradera" Pluto.
Så för tre år sedan hände något som gjorde planetfrågan
högaktuell: Man upptäckte ett objekt kallat 2003 UB313
som faktiskt var lite större än Pluto! Så nu måste man
bestämma sig: Ska 2003 UB313 bli den tionde planeten?
Eller ska vi sluta kalla småknytt för planeter och
dra en gräns vid en storlek som inte är "löjligt
liten", vilket kan betyda att vi slutar kalla Pluto
för en planet? Det finns en stor organisation av
astronomer som kallas IAU (International Astronomical
Union). Dessa ska senare i år fatta beslut i frågan,
då får vi ett slutligt svar på vad en "planet"
egentligen är.
Varför alla planeter snurrar runt? Det är för att
det finns en kraft som vi kallar gravitation eller
dragningskraft. Denna gör att tunga kroppar dras
mot varandra. Till exempel drar solen till sig jorden,
vilket gör att vi går i bana kring den. Jorden
vill egentligen röra sig precis rakt fram med
en konstant hastighet. Solens gravitation gör dock
att denna raka bana böjs till en cirkel - jordbanan.
/Björn
|
Hej.
Jag har ett gäng ungdomar runt mig som undrar lite om planeter, månar och gravitation. Bland annat dessa frågor.
Vad krävs det för att en himlakropp ska räknas som en planet ?
Varför ser man alltid samma sida av månen?
Hur snabbt måste en planet rotera runt sin egen axel för att få gravitation?
Hälsningar Micke.
/ Micke, 35 år från Kristinehamn
Hej Micke,
1) Det är ännu inte klarlagt exakt hur en planet
ska definieras. Vi människor har alltid känt till
Merkurius, Venus, jorden (så klart), Mars, Jupiter
och Saturnus, och kallat dem planeter. De är
stora kroppar som kretsar kring solen, och som
fullständigt dominerar sin omgivning genom
sin gravitation. År 1781 upptäckte William Herschel
Uranus, och år 1846 upptäckte Johann Gottfried Galle
Neptunus. Dessa kroppar var också solklara planeter,
de är bägge flera gånger större än jorden, det
var bara att de befann sig på så stort avstånd
att de inte reflekterade särskilt mycket solljus
och därför krävde ett teleskop för att kunna ses
(vilket gjorde att de upptäcktes ganska nyligen).
År 1801 hade man upptäckt ett relativt litet objekt
som gick i bana runt solen mellan planeterna Mars'
och Jupiters banor. Man döpte den till Ceres. Objektet,
som bara var 1000 km i diameter, ansågs vara för
litet för att räknas som en planet, och man kallade
den för en småplanet, eller asteroid. Med tiden skulle
man komma att upptäcka 10,000-tals av dessa asteroider,
alla mindre än Ceres (och de flesta i banor mellan
Mars och Jupiter).
Så, år 1930 upptäckte Clyde Tombaugh ett nytt
objekt väldigt långt från solen. Trots att objektet
inte var mycket större än Ceres (endast 2400 km i
diameter), valde man att kalla den för en planet,
och döpte den till Pluto. En stor bidragande orsak
var att Pluto länge var det enda kända objektet
utanför Neptunus bana. Trots sin lilla storlek hade den
därför någon sorts särställning.
Men med tiden blev teleskopen bättre och bättre,
och 1992 upptäckte man ytterligare ett objekt bortom
Neptunus. I dagsläget har man upptäckt ungefär
tusen objekt, vilka utgör någonting man kallar
Edgeworth-Kuipers bälte. Bland dessa objekt finns
åtminstone en kropp som är större än Pluto, som
kallas 2003 UB313. Frågan om hur man egentligen
ska definiera en planet är därför högaktuell nu!
Det finns två aspekter av problemet. Från en rent
vetenskaplig synvinkel skulle det bästa vara att
ta ifrån Pluto dess planetstatus. Den är inte ensam
utanför Neptunus, och är inte ens den största
medlemmen i den nyligen upptäckta populationen.
De är alla små jämfört med de riktiga planeterna,
därför borde det vara bättre att behandla Pluto
som vilket Edgeworth-Kuiper-objekt som helst.
Men så har vi den historiska traditionen (och det
faktum att amerikanska forskare är fruktansvärt
stolta över att en av deras landsmän upptäckt
en "planet" och det vill man ju inte gå miste om!)
Av historiska skäl borde Pluto också fortsättningsvis
kallas en planet. Men då borde alla kroppar som
är minst lika stora som Pluto, till exempel 2003 UB313,
också bli planeter.
Frågan kommer att avgöras av den Internationella
Astronomiska Unionen (IAU) senare i år. Detta är en
internationell sammanslutning av professionella
astronomer, som fattar beslut i bland annat denna
typ av frågor. Så vi får vänta och se!
2) Månen roterar ett varv runt jorden på ca 27 dygn
alltså ungefär "en månad". På grund av de gravitations-
krafter med vilka jorden och månen drar i varandra,
har även månens rotationstid runt sin EGEN axel blivit
27 dygn, vilket man kallar "bunden rotation". Eftersom
månens omloppstid sammanfaller med dess rotationsperiod
ser vi här på jorden hela tiden samma sida av månen.
3) Gravitation är en egenskap som all materia har.
Denna egenskap består i att attrahera annan materia,
dvs två kroppar drar sig mot varandra. Ju större
massa, desto större gravitationskraft (fördubblas
en av kropparnas massor, fördubblas även gravitations-
kraften dem emellan). Ju större avstånd mellan
kropparna, desto svagare gravitationskraft
(gravitationen avtar med kvadraten på avståndet: ökar avståndet tre gånger, blir kraften 3*3=9 gånger
svagare). Gravitation har därför ingenting alls
med rotation att göra. Minsta sten (eller en människa) har en gravitationskraft med vilken de attraherar andra
klumpar av materia, de är bara så svaga att det
inte märks. Det krävs en stor kropp, som en planet,
för att gravitationen ska bli märkbar.
/Björn |
Hej! Jag undrar vad skillnaden mellan magnitud, absolut ljusstyrka och skenbar ljusstyrka är? Mäter man inte stjärnornas ljusstyrka med alla dessa?
/ katarina, 16 år från sverige
Hej Katarina,
En stjärnas ljusstyrka mäts i "magnituder", ungefär
som en sträcka mäts i "meter". Ljusstyrka (eller
sträcka) är exempel på kvantiteter (alltså sådant
som kan mätas på något sätt), och magnituder
(eller meter) är exempel på enheter (alltså den
måttenhet vi använder vid mätningen).
Magnitud är alltså ett mått på hur ljusstark
stjärnan är. Det är ett annat sätt att tala om
hur mycket energi från stjärnan som träffar
varje kvadratmeter av jorden varje sekund.
Om man mäter en stjärnas ljusstyrka på himlen
erhåller man vad man kallar för den skenbara
magnituden. Den är skenbar, därför att den inte
egentligen säger någonting om stjärnans riktiga
ljusstyrka. En mycket närbelägen stjärna (som
sänder ut relativt lite ljus) kan se lika ljusstark
ut som en mycket avlägsen stjärna (som sänder ut
väldigt mycket ljus). De har då samma skenbara
magnitud - de ser ut att vara lika ljusstarka på
himlen.
Men man vill hemskt gärna också veta hur ljusstarka
stjärnorna är "egentligen". Då tänker man sig att
man kunde flytta alla stjärnor till exakt samma
avstånd, som man (helt godtyckligt) har bestämt ska
vara 32.6 ljusår från jorden. Den magnitud man skulle
mäta då, kallas för absolut magnitud.
/Björn |
|
Föregående sida
