St George
George, eller Göran som vi kallar honom i Sverige, var en mäktig stridsman från Kappadocien, ett landskap vid Svarta havet.
Efter att först ha stridit mot korsriddarna hade han till slut själv uppgått i den kristna läran och blivit en av dem.
Under en lång resa hamnade han i en stor stad i landet Lydien. En så rik trakt måste ha många glädjeämnen att erbjuda, tänkte han. Men då han red längsmed gatorna fann han få muntra miner. Inte ens husen tycktes särskilt välkomnande, utan knep tyst med sina stängda fönsterluckor.
Till slut måste George höra sig för om anledningen till den dystra stämningen. Motvilligt delade några av stadsborna med sig av sin olyckliga historia.
Det var tydligen så att en hiskelig drake för en tid sedan rest sig ur ett träsk utanför staden. Först hade den ödelagt landsbygden med sin eterstinkande och flammande andedräkt, men då dess hunger inte kunnat stillas hade den dragit sig iväg mot staden.
För att hålla den på avstånd avgjordes varje dag ett lotteri om vem som skulle föras till träsket för att bli drakmat. Det var förstås hemskt, men ändå den bästa lösning de kommit på. Alla var lika inför lotteriet, och nu hade ingen mindre än kungens egen dotter utsetts att stilla drakens hunger.
George red upp till det kungliga slottet för att erbjuda sin hjälp. Kungen var inte särskilt intresserad av att ge sig i lag med en kristen förkämpe, även om hans dotters liv stod på spel. Drottningen däremot gav honom allt stöd hon kunde. Hon ordnade så att George följde med prinsessan då hon följande dag transporterades bort för att möta sitt öde i drakens gap.
Färden till träsket blev en dyster resa. Överallt syntes nerbrända gårdar och träd svedda av monstrets andedräkt. Inget återstod av den en gång blomstrande trakten, än kol och aska.
När de kommit fram till kärret fick vägvisarna bråttom därifrån. De kedjade hastigt prinsessan vid en påle med oroväckande stora bitmärken, och skyndade sedan iväg på hårt piskade hästar.
Nu fanns bara George och prinsessan kvar. Vad som än kom upp ur det slemmiga dyvattnet, skulle de möta det tillsammans. De behövde inte vänta länge. Snart nog började det bubbla och koka i gyttjan, och ett vidunder anskrämligare än den värsta mardröm höjde sin enorma kropp ur träsket.
För ett ögonblick vädrade draken i luften efter maten. Sedan fick han syn på prinsessan, och vände sig om mot henne. Då odjuret kravlat sig upp på stranden sporrade George sin häst och höjde sin lans. Han fick in en bra träff , men mot de hårda drakfjällen splittrades bara lansen i småflis.
Irriterad över att bli avbruten mitt i måltiden hostade draken ut ett stort moln stinkande rök mot riddaren. George varken såg eller hörde något i giftdiset, men slåss kunde han fortfarande göra. Men sitt dragna svärd slog han därför så hårt han kunde mot rökpelarens mitt. Det hördes ett rungande ”klonk”, då klingan träffade drakens huvud. Under en evighetslång sekund vaggade odjuret tveksamt av och an, innan det till slut föll till marken avsvimmat.
Med ett kraftigt hugg genom kedjorna befriade nu George prinsessan. ”Ta av dig ditt skärp, och bind det kring drakens hals”, sa George bafallande. ”Vi ska ta med odjuret till staden.”
Som bunden av en märklig makt kunde den rasande draken ledas in genom stadens portar av prinsessan. Stadsborna ryggade skräckslagna inför den fasaväckande anblicken av vidundret. ”Se här vilken makt en kristen har över ondskan!” ropade George, drog sitt svärd och högg huvudet av draken. Efter att ha torkat det svarta blodet från klingan tillade han; ”Låt mig nu omvända er från er hedendom, så att ni också kan ta del av Guds ljus!”
George fick som han ville. Hela staden köade efter denna dag för att bli döpta av den tappre riddaren. Till slut kom även drottningen till honom för att bli omvänd till den kristna läran.
Det här kunde inte kungen tåla. Han lät genast gripa George och, otacksam som få, halshugga honom. Drottningen av Lydien fortsatte dock att sprida hans budskap, och över hela världen fick man höra talas om den orädde drakdödaren George.
Som nationalhelgon i England fortsatte han även efter sin död att ge hopp och tröst åt människor i nöd.