Lancelot
Kung Arthurs drottning Guinevere var en dag ute och red i sällskap med Sir Kay. Då de färdades genom en skog blev de plötsligt anfallna av den onde Sir Meleagant och hans band av rovriddare.
Sir Kay, vars jobb det var att beskydda Guinevere, satte genast fart mot Meleagant, och märkte därför inte två andra riddare som red upp bakom honom. Innan han ens hunnit dra sitt svärd blev Sir Kay nedslagen, och föll avsvimmad till marken. Meleagant och hans män försvann snabbt i skogens dunkel med Guinevere som sitt byte.
Sir Gawain, som också fanns i Guineveres följe, red så fort han kunde efter kidnapparna. Utanför skogen mötte han en ståtlig riddare som han inte kände igen. ”Gode riddare”, pustade Gawain. ”Jag känner inte ditt namn, men ser att du är mer än stridsduglig. Drottningen är bortförd och jag skulle behöva din hjälp att hämta henne tillbaka.” ”Ett sådant uppdrag vore en ära att utföra”, svarade främlingen artigt, och gjorde sällskap med Sir Gawain.
Under hela deras våldsamma ritt höll den främmande riddaren sitt namn hemligt, trots Gawains nyfikna frågor. Plötsligt stupade främlingens uttröttade häst och han föll till marken. Vad skulle de nu göra? Gawains häst kunde inte orka bära dem bägge efter den här framfarten.
Just då kom en vagn dragen av en åsna körande längs vägen. ”Vill någon kanske åka med?” undrade föraren, som var en enastående ful dvärg.
Den namnlöse riddaren tvekade. Det skulle nämligen ses som en stor skam för en riddare att låta sig skjutsas i en enkel vagn. Så gjorde bara sjuka eller gamla människor. Med risk för att bli utskrattad hoppade till slut främlingen upp i vagnen. ”Kör då”, suckade han, som om han visste vad som väntade.
Och utskrattad blev han.
Vart de en drog fram pekade folk finger åt honom, och kallade honom riddaren av vagnen. Till slut kom de fram till Meleagants slott. En bred flod korsade deras väg. ”Det finns bara två sätt att ta sig över floden”, påpekade dvärgen. ”Antingen kryper man över klingan på ett jättelikt svärd, eller också ålar man sig genom en tunnel under vattnet. Vägarna kan bara korsas en gång av en man, så ni får välja varsin.” ”Du får ta tunneln”, sa riddaren av vagnen till Gawain. ”Jag tar mig an svärdet.” Det fick han minsann ångra. Färden över den vassa svärdseggen innebar att han skar sönder både händer, fötter och knän. Men han yttrade inte ett ljud av klagan under hela överfarten. På andra sidan floden mötte han upp med Gawain, som tog illa vid sig av att se sin kamrat alldeles nerblodad.
 |
Det blev varken rast eller ro för våra hjältar. Knappt hade de återförenats då en flock jättelika lejon anföll dem. Man skulle ju tro att riddaren av vagnen var uttröttad efter sin plågsamma vandring över svärdet, men han slogs som en galning med vilddjuren. Långt efter det att Gawain kollapsat av utmattning stred främlingen fortfarande med samma glöd. Plötsligt löstes lejonen upp i tomma intet. De hade bara varit en magisk synvilla!
Ur slottets port uppenbarade sig nu Sir Meleagant i full stridsmundering. Han trodde att motståndarna nu blivit tillräckligt möra för att bli lätta byten för honom.
Utan att tveka kastade sig riddaren av vagnen mot Meleagant och slog honom ur sadeln med sitt svärd. De bägge kämparna drabbade nu samman till fots.
Det blev en lång och hård kamp, men det rådde ingen tvekan om vem som var den skickligare av dem. Riddaren av vagnen parerade med lätthet varje utfall från Meleagant, och svarade sedan med kraftfulla hugg som fick skurken att backa och vackla allt mera. Till slut stöp Sir Meleagant i backen och blev liggande livlös. Först då sänkte sig riddaren av vagnen sig ner på knä för en stunds vila.
Sir Gawain rusade fram för att hjälpa sin vän. ”Kan du nu inte säga mig ditt riktiga namn”, bad han. ”Jo, det ska jag göra”, svarade riddaren, ”- I drottningens sällskap.”
Då de mötte Guinevere förklarade den mystiske riddaren: ”Jag är Lancelot av sjön. Som barn blev jag uppfostrad av fen Damen av sjön, densamma som vaktade svärdet Excalibur. Jag var på väg till Camelot, men nu har jag ju redan haft turen att träffa dess drottning.”
Till riddarnas stora förvåning svarar inte Guinevere. Inte heller säger hon ett ord under hela deras resa tillbaka till Camelot. ”Hon måste vara förnärmad över min färd i den skraltiga vagnen”, sa Lancelot. Då sällskapet mötte upp med kung Arthur, talade Gawain sig varm för Lancelot. ”Aldrig har jag mött en tapprare och ädlare riddare, ej heller en större slagskämpe.”
Då ska jag kanske förklara min tystnad fram tills nu”, sa Guinevere. ”Vad jag förstår tvekade du att kliva upp i vagnen. En sann riddare med rent hjärta hade aldrig fruktat en sådan förödmjukelse.”
Utan att tveka utmanade Lancelot alla riddarna av runda bordet. ”Låt den som har ett ädlare hjärta än jag slå mig till marken!” Och i ett flera dagar långt tornerspel besegrade Lancelot dem alla. Han var sannerligen den främste av Camelots alla riddare.
Guinevere tyckte dock att han mest var en skrythals. Men människors hjärtan spelar dem ofta elaka spratt. Vem hade kunnat tro att just dessa två så småningom skulle bli hett förälskade och ställa hela Camelot på huvudet. Men vägen dit är lång, och den hinner vi inte gå idag.
