Frustration

Jag lever i en värld, där två andra världar kolliderar

Ena halvan av mitt hjärta är fäst vid ena världen

Anra halvan är oigenkännlig, omöjlig att identifiera

Desperationen mångdubblas, helt allena jag bär den



Det är uppenbart att saker jag vill gömma, syns tydligast

I sinom tid kanske jag får svar på mina motstridiga frågor

Även i mina vackraste fantasier, känns värme kyligast

Det finns en liten chans att jag slipper dessa inre plågor



Så om jag ser djupt in i dina ögon och fäller en tår,

förstår du då att det är något jag begär?



Gör du då det du kan, för att föra liv i min själ?

Kämpar du då för allt du vet att jag är värd?



Tar du då min hand och leder mig väl

på mjuka vägar av silke, till en underbar värld,

där allt är uppbyggt i en harmonisk sfär?



Jag upplever stunder av lättnad, då jag är lugn i sinnena

Hur innerligt jag än försöker, lyckas jag inte behålla ron

Dag för dag förlorar jag oräkneligt mer av minnena

Tilliten till livet blir aldrig fulländad, ej heller tron



Det är otroligt hur livets dörrar enkelt öppnar sig

Jag har dock tappat lusten att vilja inse det

Förtvivlat ropar själen på någon okänd i mig

Med varje hjärtslag darrar jag av orolighet



Så om jag håller om dig hårt och aldrig släpper,

märker du då att jag behöver dig i oändlighet?



Inser du då att jag vill befinna mig i din närhet?

Förvandlar du då mina drömmar till verklighet?



Viskar du då i mitt öra att vi ska leva i trohet,

sammanfläta våra hjärtan med skinande godhet

och tillsammans uppleva livets skönhet?