Lita inte på mig

Skriven av Lici, 11 år från Solna.

Jag ansträngde mig för att gå långsamt, så långsamt som det bara gick, och ändå gick jag nästan alldeles för fort, som om jag hade brotom någonstans. Jag hade inte brotom, jag hade all tid i världen, men det såg deffenitift inte ut så.
- Misty, vart ska du? frågade någon och jag stannade, återigen för fort.
- Hem, mamma ville att jag skulle skynda mig, ljög jag och vände mig om. Jag visste redan vem det var som hade ropat tillbaka mig, så det kom inte som någon överaskning.
- Jaha, ok... jag tänkte bara...
- Visst kan vi ha sällskap, sa jag och log lite. Det skulle bli ännu svårare att gå med honom, eftersom han behövde anstränga sig för att gå fort.
- Kan vi, ok! sa han och log tillbaka.
- Misty, visst kan jag lite på dig? frågade han när vi har gått en bit bort från skolan.
- Öh... nej, igentligen inte, svarade jag och tittade skuldmedvetet ner på mina fötter.
- Men...
- Lita inte på mig, du borde igentligen inte vara här, du borde inte vara med mig, sa jag och stannade.
- Men jag trodde vi var vänner.
- Det är nog inte en sådan bra ide, sa jag och tittade upp på honom.
- Men du sa ju...
- Jag sa aldrig att jag tyckte att vi skulle vara vänner, jag sa bara att jag tyckte du verkade snäll, avbröt jag och fick en plötslig skärpa i rösten.
- Jag litar på dig, svarade han och jag kände ett sting av ångest.
- Gör inte det, det blir bara värst för dig själv.
- Jag bryr mig inte, du kommer må bra av det, eller hur?
- Nej, jag kommer leva med ångest, och skuldkänslor resten av mitt liv, jag kommer aldrig att kunna glömma bort de hemska saker jag har gjort, jag är ett monster, sa jag och började springa bort från honom, oändligt långsamt.
Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv för jag jag tänkte göra, för de saker jag redan hade gjort, som jag aldrig skulle kunna glömma bort, som jag aldrig skulle kunna ändra på.
Han kom ikapp mig, självklart kom han ikapp mig.
- Gör vad du vill, jag bryr mig inte, svarade han och jag önskade att jag kunde gråta.
- Jag vill inte, jag måste svarade jag.
- Gör det då, svarade han.
- Jag behöver inte...
- Du sa at du måste, då måste du! sa han bestämt och jag gjorde som han sa. Pappa skulle bli stolt, mamma skulle bli överlycklig och Ollie och Ylls kulle bli väldigt malliga. Som vanligt.
- Jag behöver inet förstöra ditt liv, sa jag men han gav sig inte. Jag böjde mig fram mot hans hals, öppnade munnen tillräckligt mycket för att han skulle känna sig obekväm, och bet honom. Mina starka tänder gick igenom hans hud som om det hade varit smör. Jag tömde honom på blod, och gömde honom väl. Mina ögon hade blivit röda, ett klart tecken på att jag hade gått igenom ännu en människa. Ett klart tecken på att jag var ett monster, att jag hade svikit ännu en vän.