Morgans törst

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

Ännu en kväll, ännu ett stupfullt offer och ännu en måltid.
Morgan hade gått till en bar inne i stan där de oftast festade. De märker inte om någon av deras vänner försvinner tills nästa morgon, då de hittas ute i någon gränd med två små hål i nacken och inget minne av föregående kväll. De förs till sjukhuset, de får nytt blod och deras liv fortsätter som vanligt.
Nu satt hon hemma i sin lägenhet och hade just slagit på sin inspelning av Melodifestivalen 2009 i Moskva. Hon skrattade åt låttiteln ”Hora Din Moldova”.
Det knackade på dörren.
Hon stängde av tv:n och öppnade dörren.
Hon behövde bara se ut ett ögonblick innan hon stängde den hastigt igen.
Det var Alexander, hennes före detta pojkvän. Han visste att hon var vampyr. Han hade sett henne dricka blod.
”Morgan?” hörde hon utanför dörren. ”Öppna. Jag vet att du är där.”
”Försvinn!” fräste Morgan. ”Jag… Jag har inte druckit på länge! Jag vill inte skada dig!”
”Sluta Morgan. Du vet att jag känner dig bättre än så. Om du inte hade druckit så skulle du inte öppna dörren.”
Morgan öppnade dörren och kikade fram bakom den.
”Jag vill bara prata med dig. Får jag komma in?”
Hon öppnade dörren helt och släppte in honom.
Morgan var fortfarande svag för Alexander, men hon hade gjort slut med honom för att hon trodde att hon skulle göra honom illa om hon blev för törstig.
Hon tyckte om Alexander väldigt mycket.
Han var lång och reslig. Hans hår var mörkbrunt och ögonen också. Något hon tyckte extra mycket om var att han alltid såg förstående ut. Som om man kunde berätta vadsomhelst för honom.
”Det har gått ett rykte om att… en vampyr bor i närheten. Jag tror polisen är dig på spåren.”
”Låt dom försöka!” morrade Morgan och blottade huggtänderna. Hennes hår stod ut och hon blev vansinnig bara hon tänkte på poliser. De hade dödat flera av hennes syskon när hon var liten för att de ansågs som ”rabiessmittade”.
Alexander höll om henne och sa:
”Snälla Morgan. Utmana dom inte.”
Genast la sig ilskan och hon kramade om honom också.
”Okej. Jag lovar.”
”Tack. Och välj dina jaktmarker lite mer utspritt nästa gång.”
”Ja.”
Resten av kvällen satt de i soffan tillsammans och tittade på ”Skönheten och Odjuret.”.
Morgan tänkte att det var nästan som i filmen, förutom att det var Alexander som var skönheten och hon som var odjuret. Och det faktum att odjuret bara var en förtrollad prins och inte fast i ett bloddrickande monsters våld.
När filmen var slut reste sig Alexander och sa:
”Jag antar att jag ska gå nu…”
”Nej!” sa Morgan utan att tänka sig för. ”Jag menar… Kan du inte stanna lite till?”
De drack vin och pratade. Tillslut somnade Morgan lutad mot Alexander.
Hon gick i en mörk gränd med huggtänderna blottade och hon var förfärligt törstig.
Hon behövde blod.
En man var i gränden med henne.
Hon hade inget val. Hon kastade sig över honom. Hon drack djupt och hon drack länge. Mannen blev blekare och blekare.
Han stönade och föll ihop på marken.
Han var död. Hon hade inte behövt döda honom, hon ville aldrig döda någon.
Inte förrän nu såg hon vem det var.
I en blodpöl på marken låg…
Alexander.
Hon flämtade till av förfäran och vaknade.
Hon låg i soffan och Alexander satt och sov i en fåtölj.
Hon smög fram och kysste honom.
”Lämna mig aldrig…” sa hon.