acceptera eller inte.

Jag går där, med blicken i den fuktiga marken.
Jag ser er stå och visska till varandra och då och då slänga en flinig elak blick mot mig.
Allt blir bara värre och värre för varje dag som går.
Varje dag står ni där och ignorerar mig.
Varje dag står ni där och slår mig som om jag vore en docka utan kännslor.
Klockan går och jag sitter där och vänntar på att få en örfil eller något liknande, och jag satt inte och vänntade på fel besök.
Varje dag blir bara ovärkligare och ovärkligare.
Inte ens lärarna på skolan bryr sig om hur jag blir behanndlad, fast jag har sagt i från med hårdhandskarna flera gånger.
Mina förelldrar.
Till och med mina förelldrar kollar sellan åt mitt håll längre.
Till och med en katt morrar åt mig på skolgården, jag har rätt varje dag BLIR faktiskt ovärkligare och ovärkligare.
Det är nästan som i en dikt.
Är det en dikt?
Eller kanske är det en drömm?