Det finns inget mer som sårar.

Jag hörde deras iskalla röster och deras skratt. Men jag undvek dom. De hade svikit mig, så nu svek jag dom. De hade struntat i mig, i mina känslor och i mitt hjärta. Jag kände tårarna komma, men jag höll dom tillbaka och sprang sedan in till klassrummet. Vår fröken satt och rättade matteböcker och märkte inte att jag kom in. Jag är lika onslynlig för alla, tänkte jag och sprang sedan in i ett annat klassrum. Jag sjönk ner på en stol. Tårarna rann nerför mina kinder. Jag kände att jag hade förlorat allt som spelade någon roll. Alltihopa. När jag tänkte på att Cornelia, Sabina och Lillian hade gjort så mot mig kunde jag inte sluta. När jag hade suttit där ett tag, öppnades plötsligt dörren och jag sprang och gömde mig. Det var Cornelia och Sabina. Jag såg att dom tog upp någonting ur fickan. Jag såg inte vad det var. Jag flyttade lite närmare och såg att det var ett cigarettpaket. Jag ryste. Sabina tände på en. Jag tog snabbt upp mobilen och filmade vad de gjorde. Sedan smet jag ut utan att de märkte mig. Lillian stod kvar på skolgården. Hon var för feg för att våga tjuvröka på skoltid. Jag sprang in till vår lärare, och sa att det var viktigt. Men hon ignorerade mig. "Millie, vi får ta det en annan gång" Sa hon och hennes leende var överdrivet fejkat och jag visste vad hon tänkte. Jag pep "okej" och gick ut på skolgården. När jag rundat hörnet mötte jag Lillian som grät förtvivlat. Jag gick förbi henne. "Millie! Millie!" Skrek hon efter mig. Jag vände mig om och gick mot henne. "Vad ÄR det?" Frågade jag oh försökte låta kaxig fastän jag inte ville. Lillian var min bästa vän. "De.. de har... dom har frusit ut mig..." Viskade hon och jag såg henne in i ögonen. "Jag såg dom" Sa jag och sedan tog jag henne i handen och vi gick in till vår lärare. "Kristin, vi skulle vilja visa er en sak" Sa vi och nu märkte jag att hon blev arg på oss. "Men visa det nu då för satan!" Jag drog snabbt upp mobilen är fickan och tog upp videofilmen och visade den för henne. Hon gapade. "Är det Sabina och Cornelia?!" Hon gick raka vägen in till klassrummet jag precis lämnat och mycket riktigt; där stod dom. Jag och Lillian flyttade på oss och sprang sedan till klassrummet. Vi hörde hur Katrin skällde på dom, och vi fnissade lite eftersom hon var en sån idiot. Slutet gott, allting gott.

PS: Observera att detta nt är på riktigt. DS.