Maria, min vampyr till kompis.

Skriven av amanda, 11 år från sverige.

solen skiner, men det regnar ändå. det var synd för jag skulle ju med maria på stranden. först hade jag svårt att välja bikini men det behöver jeg inte oroa mig för nåmer.
- suck.... om det kunde sluta regna! sa jag.
- ja det skulle vara bra. sa maria.
efter ett tag av lönlös tid så slutade det att regna. jag tog tag i marias hand och tänkte dra ut henne, men hon slet genast bort den. då kände jag att hennes handflator var håriga men jag sa inget. då kom jag att tänka på vad hon hade kunnat göra med mig.

jag var med maria hela dagen, men försökte ändå att akta mig för henne. då hon åkte hem blev jag lättad. men det var ändå läskigt.
när jag tänkte lite närmare på det så har man ibland sett att hon haft lite vassare tänder än oss andra.

nästa dag i skolan så kom maria fram till mig och frågade om jag ville vara med henne.
någonting hon aldrig skulle gör det var att spela basket med dom andra i klassen, så jag sa att jag skulle vara med. egentligen var jag jättedålig men ville slippa maria ett tag. då sa hon att hon kunde också vara med för en gång skull. så vi gick dit. dom hade redan börjat så vi fick vänta ett tag. det var synd att jag och maria hammnadea på olika lag, men det var samtidigt bra för då kommer vi inte så nära varandra
vi spelar ett tag, och efter en stund så står jag vid korgen och bollen kommer emot mig. jag fångar den och kastar mot korgen.
det blir mål.
det andra laget fnyser medans vårat lag jublar.
dom andra rasterna försöker jag undvika maria men hon följer efter mig. jag börjar springa.
- vänta vart ska du, varför har du brottom.
- eh... jag... jo... vad heter det nu...
- du skulle kolla hur jag reagera?
- okej...!
nej vilket dumt svar, okej! det var det värsta jag kunde svara.
- du melissa, du verkar ha undvikit mig ett tag... och... jag undrar... är det någonting jag har gjort?
- nej, du har absolut inte gjort någonting! sa jag snabbt till henne.
- men vad är det då?
- okej... jag kan väl berätta... det är en sak jag har märkt... jag undrar om... ...du är en...
det tar tid innan jag till slut pressar fram ordet.
- ... vampyr...
maria ryggar tillbaka och ser ut som ett frågetecken.
- vampyr?
- ja, vad annars?
- har du nå´ bevis på att jag är det eller?
- jo, faktiskt.
jag tar tag i hennes arm, men hon försöker slita loss.
jag öppnar hennes hand. då ser hon att jag lägger märke till hennes håriga handflator.
- jag vet det, och tänker inte säga det till någon, men för mitt bästa så är det bäst för mig att hålla mig borta från dig. jag är ledsen.
- men melissa tror du verkligen att jag skulle dricka blod från dig, jag menar, du är min bästa vän!
-kan jag verkligen lita på dig?
- såklart!
jag vet att hon ljuger, men om jag säger det så vet jag vad som händer. jag = död.
jag vänder mig om för att gå och låtsas som ingenting. men då hör jag henne viska, och ta tag i min ena axel, och mitt hår.
- det är bäst att min hemlighet är säker.
då isar mitt blod.
sedan känner jag ett par sylvassa tänder i min nacke och sen blir allt svart.
det sista jag känner är att jag ramlar ner på den grusiga asfalten.
jag är död, så död man bara kan bli.
och det värsta är att maria min lönnare/vampyr till vän är kvar där, och kan döda vem som helst.