Flickan i körsbärsträdet

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

Det var andra veckan efter sommarlovet och hela gamla klassen hade samlats på måndags morgonen.
Alla hade återförenats med sina gamla gäng och alla var nöjda och glada.
Allt var som vanligt.
Nästan.
Det satt en skum tjej på den tomma platsen vid fönstret och alla undrade vem det var.
Jag, som heter Elias, satt vid min bänk som jag delade med min kumpan Jonte.
Peter satt också med oss och vi snackade om den nya tjejen.
”Hon e ju typ helskum…” sa Peter.
”Ja… Och inte ens snygg! sa Jonte.
”Hörru!” sa Christina, som kom igenom dörren till klassrummet. ”Passa dig!”
Hon hade sin bästis Sandra i släptåg och båda tjejerna slog sig ned med oss.
Christina var Jontes flickvän och jag brukar undra hur han fick en så söt tjej på kroken.
Sandra var också rätt söt, men Peter gillade henne i hemlighet så man fick akta sig.
”Hon har inga schyssta kläder,” sa Christina. Hon kunde berätta saker om folk genom deras utseende och det kom oftast väl till pass. ”För första intrycket är viktigast för oss tjejer och om hon inte har något snyggt på sig nu så kan hon inte ha så värst snygga kläder över huvudtaget.”
”Om hon inte har HELT fel på hjärnan, alltså.” tillade Sandra.
”Och hon har inget smink på sig vilket kan betyda två saker: Att hon är miljögalning eller helt
enkelt inte bryr sig om sitt utseende.” fortsatte Christina.
”Jaha.” sa Jonte och nickade långsamt och gjorde ett fåraktigt ansiktsuttryck. ”Och hon är.. en alien på grund av det, eller?”
Vi skrattade och Christina slog till honom på skoj.
Alla andra i klassen hade lyssnat till vårat samtal och snart hörde man viskningar om att hennes familj hade bott med pingviner på Antarktis eller något annat egendomligt.
”Jaha, ungdomar!” sa fröken som smugit in i klassrummet.
Christina, Sandra och Peter slank iväg till sina egna bord och det blev alldeles tyst.
”Idag ska vi önska en ny elev välkommen, Anja Lind!”
Alla vände sig mot Anja, men hon satt som förut och stirrade ut genom fönstret.
”Hrrm, Anja?” sa fröken.
”Vad? Oj, ja, hej.” sa hon och kastade ett hastigt ögonkast på fröken. Sedan lät hon blicken vandra till varje ansikte i rummet.
När hon kom till mig höll hon kvar blicken.
Det kändes pinsamt eftersom alla såg vad det var hon tittade på.
”Ja, nu blir det upprop: Elias Ahlstedt?
”Här” sa jag. Jag hatade det, att vara allra först på listan.
Jag vände mig om mot Anja, men jag ångrade mig hastigt för hon stirrade fortfarande på mig.
Dagen vandrade på till 12 och nästan varenda gång jag vände mig mot henne så stirrade hon på mig.
”Hon är ju knäpp ju.” sa Peter till mig på lunchen.
Vi satt med de andra vid ett eget bord.
”Ja, varför glor hon på dig hela tiden?” frågade Sandra.
”Hon kanske gillar dig, Elias!” fnittrade Christina.
”Äh, lägg av nu! Hon hör dig!” viskade jag.
”Tja, hon tittar i alla fall.” sa Jonte.
Resten av dagen gick och när alla skulle gå hem tog jag Anja lite avsides medans de andra tittade på.
”Hallå!” sa jag och tog tag i hennes arm. ”Jag vill fråga dig en sak!”
”Vad?” inte va, som alla andra.
”Varför håller du på och stirrar på mig?” undrade jag. ”Jag menar om du har nått att säga kan du gärna prata med mig…”
”Nej… det är inget…” svarade hon enkelt.
”Jo!” sa jag som började bli arg. ”Vad är det!?”
”Kom hem till mig lite senare.” viskade hon i mitt öra. ”Då berättar jag min hemlighet.”
”Hemlighe…?”
”Sch…!” sa hon och log.
Sedan sprang hon iväg och jag stod där som ett fån.
”Vad sa hon?” undrade Jonte.
”Jag såg att hon viskade något till dig!” hånlog Christina. ”Fråga hon chans? Inte illa efter en dag!”
”Nää… Hon fråga inte chans direkt.” sa jag. ”Hon ville att jag skulle komma hem till henne.”
Peter och Jonte busvisslade och tjejerna fnittrade.
”Nej! Det var inte så!” sa jag och rodnade. ”Hon sa att hon skulle berätta sin hemlighet för mig… Tycker ni att jag ska gå? Jag menar, jag känner ju henne knappt.”
”Min morbror känner en familj som bodde granne med henne tidigare.” sa Sandra. ”Dom sa att hela familjen var normal, utom en av döttrarna som heter Anja. Hon kom över till dom en dag och bara stod i dörren medans hon mumlade på någon uråldrig grekiska. Sedan sa hon åt dom att akta sig för hundar.”
”Va?” sa jag.
”Vänta, nu kommer det läskiga!” sa Sandra. ”Nästa dag fick grannarnas golden retriever fnatt och bet ett av barnen. Dom fick avliva den och tydligen hade den rabies för barnet blev galet och ligger på sjukan än idag. Det var typ två år sen.”
”Okej, jag går inte!” sa jag bestämt.
”Jo, ta reda på hennes hemlighet. Om du blir galen lovar vi att skicka henne i fängelse!” sa Jonte.
Det slutade med att jag tog reda på hennes adress och cyklade hem till henne.
Men väl där såg jag att hon satt uppe i ett körsbärsträd på deras tomt och såg ut över gatan.
”Elias!” sa hon och sken upp. Det lätt så konstigt när hon sa mitt namn. ”Kom!”
Jag parkerade cykeln och klättrade upp i trädet.
Jag satte mig på en tjock gren intill henne.
”Hej.” sa jag.
”Hej.” sa hon ivrigt och vände sig om på grenen så att hon satt vänd mot mig. ”Så du vill höra min hemlighet?”
”Ja…” sa jag tveksamt.
”Jag kan se saker andra inte kan.”
”Jaha… Som vad?”
”Till exempel att din vän Peter har en farmor som dött nyligen.”
”Nej, det har han inte.”
”Jaha…” sa Anja och såg snopen ut. ”Ja, snart har han det i alla fall…”
”Va?” sa jag och trodde hon var sjuk i huvet. ”Menar du att du kan se döda människor?”
”Nej, mer saker som kommer att hända. Och ibland saker som redan har hänt…”
”Okej. Bevisa det.”
”Visst.” sa hon och blundade. ”Du har… ett syskon som heter… Martin.”
”Fel, jag har inga syskon.”
”Nej, visst ja… Ni har inte samma mamma… Han är tre år yngre än du och du tycker han är skitjobbig.”
Jag var förbluffad.
Hädanefter, tvivlade jag inte en sekund på att hon var synsk. Jag fick aldrig berätta för mina kompisar om det så jag sa helt enkelt att allt om hunden och det var en stor, fet lögn.
Jag hälsade på henne så ofta jag kunde.
Och varje gång jag kom, så satt hon i körsbärsträdet.
Till en början brukade jag undra hur hon visste när jag skulle komma, men svaret var ju uppenbart.
Hon var ”clairvoyance”.