Utan dig

Skriven av Vendela Mehler, 12 år från sin Mammas mage, BB (visby gotland).

-NEEHEEJ!! SLUTA TJITTLAS! AAHAHAAAII!! SLUTA!
-Nej, du, sa han bara och skrattade överlägset. Men till slut lade han av såklart.
-Tack för att du slutade, sa jag och fnissade.
Det var länge sedan jag och Markus hade haft så roligt ihop. Vi hade varit tillsammans i snart en månad och han hade bjudit på fika på Vofflan, ett café på min gata. Han hade följt med mig hem och vi låg i min soffa och såg på en skräckis. Mamma var så klart inte hemma, då hade han inte följt med in och sett på film.
- Det var så lite, men förvänta dig inte att det varar för evigt... sa han till svar.
- Ska det föreställa ett hot?! sa jag moppsigt.
- Jaså, om det är så du ska ha det så... Han började tjittlas igen.
- Jag ger mig jag ger mig! vrålade jag.
Som ni förstår var vi inte så intresserade av filmen, men det spelade ju ingen roll. Hur som helst, medans jag låg och skrattade högljutt kom mamma instormande. Vi hade inte hört dörren i allt oväsen av mitt skratt och filmen.
-Jaså, jahaja... sa en röst. Markus slutade tjittlas och jag ställde mig plötsligt upp.
.- Mamma! Men vilken överraskning... längre kom jag inte för jag hade fått hjärnsläpp. Mamma gillar nämligen inte att jag umgås med Markus eftersom hans bror är åklagad för snatteri. "Det passar sig inte att du umgås bland sånt folk." säger hon alltid vilket gör mig vansinnig.
- Ja, det var verkligen en överraskning, sa hon och stirrade ilsket på Markus.
- Jag ska nog gå nu... sa Markus och reste sig snabbt upp. Jag tittade ursäktande på honom men våra blickar möttes inte.
-Ja, det var en sannerligen bra idé, sa mamma. Hon vägrade släppa blicken från honom.
-Ja, hejdå Jojo, sa han och tittade på mig.
-Hejdå. Ses i plugget på måndag, svarade jag. Han drog på sig jackan och knöt sina skor, sedan var han borta.
- Du är bara så himla DUM!!! skrek jag till min mor samtidigt som jag sprang upp för trappan och in i mitt rum. Jag drämmde i dörren och låste med hjälp av haspen som pappa satte dit innan han åkte till New York för att bli mördad. Jag kastade mig ner i sängen och började storgråta, dels för att jag inte kommit över att pappa är borta dels för att Markus var tvungen att gå och dels för att jag varit oförskämd mot mamma. Jag vet att hon har det svårt mad allting, jobbet, ekonomin, min syster Anna och mig. Men ibland står jag inte ut. Mascaran som jag hade kletat på inför mötet med Markus rann över min kudde. Plötsligt slutade jag gråta och började tänka på Anna, min storasyster som rest som utbytesstudent till USA. Hon hade varit min idol sedan jag var fem när hon bröt armen. Hon hade inte ens börjat gråta när hon åkte in på akuten. Jag kände mig av någon anledning plötsligt modig nog att gå ner och be mamma om ursäkt. Jag reste mig och gick på knakande golv mot dörren och låste upp. Jag smög på tå så tyst jag kunde nerför trappan, vilket inte var så lätt med tanke på husets ålder och att det lät som om en hel armé råttor sökte sig nerför trappan. Men det gick ganska bra i och med att jag kunde undvika de tappsteg som lät mest. När jag var nere ställde jag mig stilla och tyst och hörde att någon grät inne i köket. Det var mamma. I mörkret sökte jag mig mot köket och såg på det stora vägguret att klockan var halv elva.
- Mamma? sa jag försiktigt. Hon torkade tårarna och snöt sig ljudligt när hon insåg att jag var där.
- Förlåt att jag störde er, gumman. Det var inte meningen att göra dig ledsen. Hennes röst sprack och höjdes några oktaver. En stor klump gjorde sig hemmastadd i min hals och till att börja med fick jag inte fram några ord. Mamma vände sig om och hon såg med röda ögon in i min själ och klumpen växte.
- Det gjorde du inte, sa jag till slut, med oväntat stadig röst. Jag utnyttjade situationen och tillade:
- Du blev mer sårad 'än vad jag blev. Sen sprack även min röst och jag föll i en plötslig gråt. När vi båda hade samlat oss hade mamma något mer att säga.
- Jag vet inte hur jag ska säga det... började hon. Jag gick fram och satte mig på en stol mitt emot henne.
- Klämm fram det bara, sa jag, fast jag förstod att det skulle vara något jobbigt.
- Jag blir inte ledsen, sa jag när hon hade tittat på mig i något som kändes som en evighet.
- Det är jag inte så säker på, sa hon till sist. När jag inte sa något utan bara tittade på henne lade hon korten på bordet.
- Du och Markus... Ni verkar... verkar vara bra vänner. inte sant? Jag drog den slutsatsen att hon äntligen skulle till att acceptera mitt och Markus förhållande men oj vad fel jag hade!
- Ja... ungefär, sa jag.
- Jennyfer, jag har dåliga nyheter... sa hon och jag insåg att något var fel när hon nämnde mitt riktiga namn.
- Fortsätt, sa jag aningen motvilligt.
- Jag ska bara säga det rakt ut. Vi ska... vi ska... ska! längre kom hon inte utan brast i gråt. men efter en kort stund harklade hon sig och stirrade ner på bordet.
- Vad ska vi? frågade jag oroligt. När hon till slut tittade upp sa hon det:
- Vi ska flytta. Det kändes som om någon stack en kniv genom mitt hjärta när jag insåg att jag aldrig mer skulle kunna träffa Markus igen.
- Jag är ledsen Jenny. Men allt är bestämt. Anna kommer hem från USA om en dryg månad och hon kommer till det nya huset.
Jag letade i min förvirrade hjärna efter ord.
- Vart ligger huset? frågade jag.
- Alldeles ufanför Visby på Gotland.
- Då kommer hon inte hem, utan till ett hus alldeles utanför Visby på Gotland, sa jag med stadig röst och försvann ut genom dörren. Mamma ropade efter mig men det struntade jag i. Jag var tvungen att prata med Markus. Jag sprang tårögd över hela min gata och krockade med ett par som var ute óch gick. Jag mumlade ett "Ursäkta" och fortsatte min språngmarsch. När jag var framme vid hans trapphus var jag så utmattad att jag måste sätta mig ner. Där jag satt började tårar strömma nerför mina kinder och jag började med ett hjälplöst hulkande. Plötsligt hörde jag en välbekant röst som sa:
- Jojo? Det var Markus som hade haft sitt fönster öppet den varma höstnatten. Han stod utåtlutad i bara kallsongerna och letade efter mig med blicken. Jag reste mig plötsligt upp från mitt gömställe och ropade:
-Markus! Jag är så ledsen...
- Jag ska bara ta på mig något så kommer jag ner. Vänta där, viskade han. Han var väldigt vacker även i bara i kallingar. Han har mörkbrunt hår och blåa ögon (en väldigt snygg kombination enligt mig) och höga käkar. Han är ganska lång -mycket längre än mig- och har en väldigt vacker mun och näsa. Tanken på att jag aldrig mer skulle se honom fick mig att vilja kräkas. Han kom äntligen ut genom dörren i jeans och en vit T-shirt. När jag kom på att jag hade svarta ränder i ansiktet och rufsigt hår blev jag aningen generad.
- Vad är det som har hänt ? frågade han oroligt och gav mig en kram. Jag var tvungen att svälja många gånger innan jag fick fram orden.
- Mamma har bestämt att vi ska flytta. Till ett hus alldeles utanför Visby på Gotland. Vi kommer aldrig mer ses, sa jag helt förkrossad. Han var tyst först, men till slut sade han:
- Då får jag väl tvinga mamma och pappa att jag får åka dit oftare. På varje lov och varje ledig halg kanske? sa han med gravallvarlig röst.
- Men om du inte får då? sa jag.
- Då får du lova att aldrig glömma mig...