Flyga

Skriven av Louise, 12 år från Norrköping.

Jag flög. Mina vingar skar igenom luften när jag svichade förbi universum. Vinden slet tag i mitt hår och jag skrattade av lycka. Det här var frihet. Inget i hela världen kunde få mig att må bättre. Lycka, Lycka, ordet riktigt bubblade i mig. Sedan vaknade jag...

Nu när jag tänker på det efteråt känns det helt enkelt löjligt. Lycka? Det var länge sedan jag kände någon lycka över huvudtaget. Och flyga? Hur hade jag kunnat inbilla mig att jag kunde flyga! Men ordet lycka irreterade mig samtidigt som jag får ett litet ironiskt leende på läpparna. Det var väldigt länge sen jag hade fått känna på lycka. Skolan var mitt helvete. Inte det att jag blev synligt mobbad, nej våra lärare skulle knappast lägga märke till om jag dog. Jag är så tyst. Om jag svarar rätt på en fråga så får jag räkna med en eller flera knuffar i ryggen efter lektionen. Självklart så ramlar jag också, med mina klumpiga fötter. Svarar jag fel så hörs hånskrattet överallt. Lärarna märker det inte, eller så låtsas dem inte om det. Jag vågar knappt säja emot med rädsla på vad dem skulle hitta på då. Men efter den här drömmen kände jag mig märkvärdigt stark. Jag gick till skolan med en självsäkerhet jag inte visste att jag hade. Teo och Ludvig stod vid skoltrappan. Dem läskigaste killarna i hela åttan. Jag tog ett djupt andetag och beredde mig på att gå förbi dem. Men dem hade tydligen en annan tanke för mig.
- Men har vi inte lilla Amira här. Det gck inte att ta miste på hatet i Ludvigs röst.
- Låt mig va, svarade jag med en röst som helt plötsligt hade bivit nästan ljudlös.
- Jaså, lilltjejen vågar säja ifrån. Det skulle jag sluta med om jag var du. Sen kom den bara, knytnäven mot magen. Jag böjde mig framåt med smärta. Tårarna kom ofrivilligt. När Teo kom och skulle måtta in sitt slag med ett hånleende på läpparna ringe det in. Jag sprang mot det som var min räddning för tillfället, matten! Jag hade aldrig blivit gladare att se matimatiska uppställningar. Under dagen svarade jag på fler och fler frågor frivilligt. Jag kände klassens hatiska blickar i ryggen. Om jag kände Teo och Ludvig rätt så hade dem berättat om händelsen på skoltrappan. Då kom jag på en brillijant idé, jag kunde också berätta om händelsen, för rektorn! Efter skolan sprang jag till rektorsexpeditionen och märkte inte att några följde efter mig. Jag berättade allt för rektorn och hon lovade att ringa föräldrarna. Jag hängde med huvudet, om det bara var det hon skulle göra så fick jag räkna med att bli ännu värre behandlad. Jag gick ut på skolgården i rask takt, jag ville komma hem så fort som möjligt. Men när jag kom utanför skolområdet blev jag omringad. Teo, Ludvig och nåra andra från min klass stod där och stirrade ondskefullt på mig. Jag var rädd för dem, livrädd. Men när Teo kom fram med en sten i handen föll jag ihop av rädsla. Sedan kom slaget. Jag såg stjärnor. När jag tog på pannan fick jag blod på fingrarna. Jag mådde illa. Sedan kände jag ett slag till.
- Varför gör ni så här mot mig? Smärtan var outhärdlig och min röst var svag.
- För att du..., sa Teo. Men jag hörde inte anledningen fören allt blev svart...

Jag flög. Mina vingar skar genom luften när jag svichade förbi universum. Vinden slet tag i mitt hår och jag skrattade av lycka. Det här var frihet. Inget i hela världen kunde få mig att må bättre. Lycka, lycka, ordet riktigt bublade i mig. Och den här gången skulle jag inte vakna...