Brusten kärlek

Skriven av Maria, 13 år.

Hon stod på klippan och stirrade ut över det stora, svarta havet. Solen hade gått ned för länge sedan, och nu var månen och stjärnorna det ända som lyste upp den mörka natten. Hon stirrade ut mot horisonten. Hon visste att det stora skeppet, där hennes älskade var ombord, snart skulle komma. Hon väntade med blicken fäst på horisonten.
Hon väntade men horisonten förblev tom. Inte ett spår av något skepp.
Men då fastnade hennes blick på något litet och svart, långt ute till havs. Det svarta närmade sig. Hon kunde urskilja att det var en båt. Hennes hjärta slog av glädje. Snart skulle han komma och de skulle gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Skeppet hade kommit nära nu. Hon ställde sig på tå och vinkade. När båten till slut var framme vid henne så kunde hon inte se honom. Bara massa andra pojkar och män som gick i land.
"Var är han?" ropade hon vettskrämt.
Hon visste att några brukade saknas när skeppen kom hem, men tanken hade aldrig slagit henne att det kunde hända honom. En av männen kom fram till henne.
"Miss" mumlade han och bugade. "Vi råkade ut för en storm" Hon drog efter andan.
"Några föll över bord och drunknade. Kapten var en av dem."
Hon stirrade rakt framför sig med tom blick. Hon stirrade utan att se.
"Jag beklagar, Miss" mumlade han. "Han bad mig att ge er den här om något skulle hända honom". Han räckte fram handen och gav henne en vigselring.
Hon tog den och satte den på sitt vänstra lillfinger.
Han var död. Då fanns det heller ingen mening för henne att leva mer.
"Vänta på mig" viskade hon.
En stilla tår rann ner för hennes kind. Hon log och sedan kastade hon sig ut i djupet och försvann.