Obeskrivligt

En stark känsla av panik,
ångest och kaos,
fylls mitt huvud av.
Att stå där, bland folk,
det är inte lätt för en som mig.
Jag vill hem, bort från allt jobbigt.
Men varför,
varför är det ingen som känner likadant?

Är det mig det är fel på,
överreagerar jag?
Jag vill vara som de andra.
Kunna prata glatt som ingenting,
utan att darra av rädsla.
Kunna gå till affären och handla,
helt på egen hand.

Men det går inte.
Det är något som stoppar mig.
En känsla,
en gnagande känsla som får mig att backa.
En känsla som vägrar försvinna,
som finns där för alltid,
och som förstör mitt liv.