Saknaden och sorgen (typ)

Det går en flicka rödgråten och med svullna ögon,
I handen har hon en tom grimma,
Hon stannar o sätter sig på knä,
Och ber in i det sista:
”Han var för ung för att dö, Hjälp mig snälla jag kan inte leva utan honom”
Hon kollar upp mot himlen den är mörk o ond,
Hennes blick e tom och minnet fullt,
Minnet av hans tunga ansträngning när han förtvivlat försöker ställa sig up och när benet inte bär honom och han faller ihop.
När hon förtvivlat kramar hans hals o gråter i hans yviga man.
När deras sorgsna blickar en sista gång möts och hon långsamt tar av han den slitna grimman, somnar han tyst in.
Hon backar innan hon sakta vänder sig om och gråter förtvivlat, flickan som ensam går på vägen med rödgråtna ögon och med en tom grimma är jag…<3

Saknaden är obeskrivlig.
Sorgen försvinner med åren, men saknaden försvinner aldrig<3