Drömvärlden.

Skriven av Zarah, 14 år från Stockholm.

Jag lever i en drömvärld. Solskenet, de glada människorna, lugnet, att kunna gå var man vill när man vill. Allt är själva lugnet före stormen.
Jag vill inte åka härifrån. Jag kommer att sakna solen, jag kommer att sakna den varma brisen som blåser och som smeker min kind i solskenet.
Men jag måste hem igen. Jag kan inte leva i en värld där alla är glada hela tiden, hur mycket jag än vill det. Man måste uppleva smärtan som existerar, för att riktigt kunna vara glad.
Jag vill inte åka härifrån.
Vill inte.
Jag vet var dörren finns, dörren ut härifrån. Den finns mitt ute på stora torget, förklädd till en avloppsbrunn. Det var genom den jag kom hit en dag i december förra året, när jag letade efter lyckan. Jag hittade aldrig lyckan, jag hittade hit istället. Från början var jag nog lycklig, jag hittade en människa som också kom från världen utanför, den världen med sorg.
Lämna mig inte.
Han var med mig hela tiden, under de första månaderna med ren lycka. Han var den första att berätta för mig om vägen ut härifrån, för jag hade glömt hur jag kommit hit och jag hade börjat glömma den jag var innan.
Jag kommer ihåg nu.
Han visade mig vägen. Han var den som berättade för mig att sorg och smärta är nödvändigt, precis som glädje och lycka. Att en värld utan sorg är som en värld utan glädje, det ena kan inte överleva om det andra inte existerar.
Han öppnade mitt hjärta.
Han försvann sen. En dag var han bara inte där. Jag fick aldrig något brev, telefonsamtal och mest av allt, jag fick aldrig någon förklaring. Jag vet inte om han reste tillbaka till där han kom från, men jag vet att månaderna efter att han försvann var gråa och väldigt, väldigt jobbiga. Jag kunde aldrig gå tillbaka till den falska glättigheten, den falska lyckan.
Nu ska jag härifrån.
Jag fick mycket hjälp av Det Stora Rådet efter att han försvann. Dom kom med mat och dryck. Ibland, när allt inte var en slöja av dimma framför mina ögon, förstod jag att jag blev drogad. Det dröjde inte länge tills jag slutade upp med att äta maten och dricka drycken de alltid kom med. Varje morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll kom de med mat som jag alltid slängde eller gömde undan. Jag vet inte vad jag livnärde mig på men jag överlevde.
Det är dags nu.
Måste skynda mig innan nattvakten smyger fram i mörkret och märker att jag är ute. Rådet anställde en nattvakt efter att han försvann. Jag vet varför. Deras stora hemlighet får inte rubbas. Snart är min stora dröm över och jag kommer äntligen att vakna upp. Kommer det att vara farligt därute? Är det någon som har saknat mig? Det blåser och jag kan höra löven som prasslar i vinden. Jag fryser och sveper filten ännu ett varv runtom mig. Ena foten framför den andra, mycket sakta rör jag mig. Det känns ovant att gå, att röra på sig. Jag står framför brunnen nu, inte riktigt säker på vad jag ska göra.
Varför gör jag det här?
Jag vet varför djupt därinne.
För att jag vill bli fri.
Jag försöker röra på locket över brunnen men ingenting händer. Jag tar i hårdare och jag kan höra hur det låter när det flyttar på sig. Metall som skrapar mot metall. Ljuva ljud som bevisar att jag snart kommer härifrån. Jag kommer att bli kvitt denna eviga dröm.

Jag är fri.