Jag försöker...

Jag sitter ensam kvar och väntar ...
väntar på att allt ska vända ..
Jag väntar på att ni ska komma tillbacka och ta mig hem igen...
Ni är mina vänner och mina änglar..
Men då frågorna ni ställer blir för många och tynger mig ner så undrar jag: är ni dom ni var ? eller är det bara jag som tror att ni förändrats?

Jag försöker förstå vad ni menar och försöker förstå era frågor men smärtan inombords får era ord att verka elaka och dumma..
Jag kan inte förklara och jag vet inte varför men smärtan bara finns där som en stor tung sten som trycker ner en då ingen ser..

Jag försökte förklara för dig men inget blev som jag trodde... jag trodde du skulle förstå för att jag älskade dig.. men det visade vara svårare att få nån man älskar att fatta...

Jag fick väl chansen att ta mig upp ur denna grop men säkert så såg jag den inte...
Jag kanske trivdes där jag var med allas blickar och tillfredsställande ord..

Men nu då allt blivit allvarligt så kommer jag inte längre upp... Nu när den här platsen jag är på blivit hett som lava och djup som havet , så vill jag inte längre stanna...
Men utvägen försvann förlänge sen så nu måste jag skrika på hjälp och hoppas någon hör mig...

Jag får hoppas dom stannar upp och säger: vi kan hjälpa dig upp men du måste ändå klara de själv..
Med deras hjälp ska jag bygga en stege och ta mig upp ur den här graven...
För fortsätter det såhär så kommer jag aldrig upp och då kanske alla lämnar mig kvar...

Jag måste försöka... för om jag försöker så kommer jag klara de.