Den skoldagen

Skriven av Lina, 10 år från Sollentuna.

Jag heter Yasmine Sementa, men jag kallas Yas. I skolan så är jag annrolunda; jag är jättedålig på alla ämnen och jag är den enda som faktiskt kommer från Tyskland. Och det är just där som min historia utspelar sig, i skolan. Det var en vanlig grå onsdag när jag var ute på luchrast. Men istället för en lugn luchrast som jag hade tänkte mig så stötte jag på "Gänget". De var ett gäng som hängde runt på skolan- även fast de har slutat- och mobbade alla fyror, femmor, sexor & sjuor. Men trots det så tyckte de särskilt mycket om att mobba mig, även fast jag går i åttan. Men iallafall, de kom fram till mig och sa: "Du, nazisten, vad gör du här? Du borde ju sticka hem till Tyskland hos dina nazistvänner!" Och jag som vanligtvis brukade rodna och sitta tyst, blev plötsligt så arg så att jag kastade mig upp från bänken och slog deras ledare i ansiktet. Chockat trillade han bakåt och hans polare hann precis ta tag i honom och hindra honom från att trilla i marken. "Du Linus, du kan väl dra dig tillbaka till det lilla råtthål du bor i!" Vid dessa ord kunde Linus (ledaren) bara stirra på mig med gapande mun och blanka ögon. "Och föresten så kan du väl säga åt din rasistpappa att han ska sticka härifrån!" Nu blev Linus arg. Han nästan exploderade av ilska. Han hade fått en skrämmande lilablå ansiktsfärg och hans små svarta ögon såg ut som om dem skulle trilla ut ur sina hålor. Han kastade sig fram och försökte få ett strypgrepp, men jag som är smal som en tändsticka slank genast ut ur han tjocka händer. Linus polare försökte för allt i världen hålla fast honom, men utan framgång. Efter mindre än en halv minut så var Linus fri att kasta sig efter mig . Men jag som var smal och snabb slank genast iväg till mitt hemliga gömställe. När jag satt där under den trasiga containern och fnissade för mig själv så hörde jag en grymtning. jag vände mig om och där i mörkret så stod, Anton. Jag spärrade förskräckt upp ögonen och tryckte mig så långt från Anton jag kunde komma. Anton var nämligen en medlem i "Gänget". "å, snälla, snälla Anton, ropa inte hit Linus!" Viskade jag skräckslaget. "Varför skulle i hela fridens namn jag göra det?" viskade han tillbaka. "För att du är med i "Gänget"!" svarade jag uppriktigt. "Men alltså, varför tror alla att jag är med i "Gänget"?!" fräste Anton irriterat. "F- för att du alltid hänger med Linus!" svarade jag och tryckte mig ännu hårdare mot container-väggen. "Aha, ni menar i ETTAN?!" sa Anton med eftertryck på ettan. "J- jag tror faktiskt det..." sa jag och kunde inte hejda stamningen. "MEN DET VAR JU I ETTAN FÖR GUDS SKULL!" skrek Anton. "Sssch..." sa jag och tryckte fingrarna mot läpparna. "Du, Yas" sa Anton lite frånvarande. "Vadå?" frågade jag nyfiket. "Ä, inget" svarade Anton och såg väldigt förvånad ut som om han inte menade att orden skulle komma ut ur munnen. "vad?" frågade jag som blev yfiknare och nyfiknare för varje sekund. Anton öppnade munnen för att säga något men avbröts av en röst som sa: "Nu har jag dig allt Yas!" Jag tittade förskräckt upp och såg Linus stå där böjd över mig och Anton samtidigt som han log elakt. Han grep tag i min jacka och hivade upp mig ur containern. "är du redo för stryk, för jag väntar bara till du är redo" sa Linus med rösten drypande av sarkasm. "du slår bara mig för att göra din rasistpappa stolt va?" sa jag och log triumfeande över Linus chockade min. Linus öppnade munnen som om han ville säga något för att försvara sig men nöjde sig med att slå mig mitt på näsryggen. "Du vill värkligen imponera på din pappa va?" sa jag grötigt eftersom mitt näsblod rann ner i munnen. Men det skulle jag inte ha sagt för då så vräkte Linus ner mig i marken och drog fram sin pepparsprej. Men precis innan han hann spruta lite på mig så hoppade Anton fram och skrek: "Sluta! Sluta Linus du gör ju henne illa!" när Anton hade sagt dessa ord så sänkte Linus pepparsprej- burken och ställde sig upprät. Hans ögon såg så sorgsna ut att jag inte kunde låta bli att tycka synd om honom. "Jag gör dem illa... jag gör dem ju illa... JAG GÖR JU ER ILLA!" utbrast han och såg sig omkring på folkmassan som hade samlats där för att se vad som hände. Just då ringde det in. Jag reste mig med en viss möda upp och gick in. Enda sedan dess så har Linus inte gjort någon en fluga förnär.