Blodgivaren

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

Det var första skoldagen efter sommarlovet. Alla pratade om vad de hade gjort och vart de hade rest. Jag satt på min vanliga plats i klassrummet.
”Christian, vad har du gjort i sommar?” hördes det bakom mig.
”Hej, Zoe.” sa jag när min bänkkamrat Zoe satte sig bredvid mig. ”Inget särskilt. Du då?”
”Jag flyttade.” svarade hon. ”Jag bor närmare skolan nu.”
”Jaha.”
Första lektionen var svenska, vi jobbade med grammatik. I mitten av lektionen hördes det en knackning på dörren.
”Ursäkta att jag är sen.” hördes en tjejs röst.
En tjej med blont, långt hår och mörka ögon öppnade dörren till klassrummet. Hon hade en svart jacka på sig. Man kunde inte säga annat än att hon var snygg.
”Elvira Johansson?” frågade vår lärarinna, Sophie.
”Ja.”
”Klassen, det här är Elvira. Hon ska gå här.”
Killarna busvisslade och tjejerna applåderade välkommande.
”Du kan väl sitta bredvid Filip.” sa Sophie och pekade på en tom plats.
”Om ni inte tar illa upp”, sa Elvira och log vänligt mot Filip. ”så skulle jag vilja sitta ensam.”
”Det går bra.” sa Sophie, glad över hur artig Elvira var, och vände sig mot svarta tavlan igen.
Elvira tog av sig jackan och hängde den över stolen. Bänken hon satte sig vid var ställd bredvid fönstret och hon kikade ut. Hon var vacker som en tavla. Hon verkade inte ha något smink på sig, men det behövdes inte, för hennes ögonfransar var mörka ända ut i spetsarna och hennes ansikte var blekt men inte sjukligt.
Filip, som Elvira skulle ha suttit bredvid verkade som bedövad av leendet han nyss fått.
Nästa lektion var musik. Alla skulle under fem minuter bestämma sig för vilken låt de tyckte bäst om och varför och berätta för klassen.
Jag valde Linkin Parks “What I’ve done”. Alla tyckte det var ett bra val. Det blev Elviras tur:
”Jag tycker om mycket musik. Jag älskar sånger med mycket piano. Men en av mina favoriter är Beyoncés ”Halo”. Jag kan spela den. Jag… gillar också Yirumas ”River Flows In You”.”
Hon blev avbruten av en tjej i klassens, Michaelas, undrande ”huh?”. Jag lovar, den tjejen är dummare en tåget.
”Låten som skulle varit i Twilight, som Edward spelar för Bella.” förklarade Elvira.
”Jaha…” sa Michaela dumt. ”Heter den så?”
”Jag kan spela den också.”
”Fantastiskt! Skulle du vilja spela den för oss?” frågade Sophie. ”Det låter säkert fantastiskt på ett riktigt piano, men vi har ett litet elpiano.”
”Nej, jag kan inte…” försökte Elvira, men det tjänade inget till. Alla skrek och applåderade och tillslut satte hon sig längst fram i klassrummet framför det lilla elpianot.
”Vad vill ni höra först?” frågade hon, blygt.
”HALO!” skrek Zoe och överröstade alla andras utrop. Hon började klappa takten och alla andra följde henne. Tjejerna agerade som kör och Elvira spelade och sjöng sången.
”Every where I’m looking now, I’m surrounded by your embrace, baby I can see your halo.”
När låten var slut upptäckte jag hur flera av de andra klasserna kikade in genom dörrar och fönster för att se vad som pågick. De applåderade och skrek.
”Så ja! Tillbaka till era klassrum!” skrek Sophie och sjasade iväg dom. ”Elvira, det var underbart! Kan du inte spela den andra också?”
”Okej…” sa Elvira tveksamt. ”Men då måste jag be alla att vara tysta, jag blir så nervös annars.”
Alla tystnade och lyssnade. Elvira spelade långsamt i början och sedan ökade tempot.
Mina ögon fastnade på hennes händer som for över tangenterna. Sedan såg jag på hennes ansikte och upptäckte något otroligt. Hon spelade den med slutna ögon. Det verkade som en omöjlighet.
När stycket var slut så såg jag hur de flesta tjejer torkade sig i ögonvrån och deras smink blev förstört. Sophie grät också. Men Zoe satt som förstenad. Hon var för tagen för att kunna gråta. Så kändes det för mig också. Sången var så ledsen att det kändes som om Elvira samlade all sorg som fanns i ens hjärta och tryckte upp den i halsen på en.
Klockan ringde och alla sprang ut ur klassrummet, men Elvira satt bara kvar vid pianot med slutna ögon. Hennes läppar rörde sig men det kom inget ljud. Det verkade som om hon bad.
Jag gick långsamt fram och satte mig bredvid henne på pianostolen. Hon märkte mig inte utan satt bara stilla.
”Det var jätte fint.” sa jag försiktigt.
Hon ryckte till lite och såg sedan på mig. Hennes ögon drog till sig mina.
”Jag blir lite för ledsen av den. Och jag kan inte spela den om någon annan är där.”
”Du gjorde just det. Alla tyckte om det.”
”Jag antar det.” sa hon och lutade huvudet mot min axel. Det kändes lite pinsamt.
”Ja -jag heter Christian.” fick jag fram. ”Var har du lärt dig att spela piano?”
”Jag lärde mig själv.”
”Jaha. Det måste varit svårt.”
”Inte särskilt. Har du lust att göra något?”
”Visst.” sa jag och ställde mig upp. ”Jag kan visa dig runt om du vill.”
”Ja, det skulle vara bra.”
Jag visade Elvira hela skolområdet, de små barnens lekplats, var de äldre klasserna stod och rökte och alla klassrum som vi skulle var i under veckan. Tillslut upptäckte jag att vi hade missat en lektion redan och måste gå tillbaka.
”Nej…” sa Elvira och drog med mig till skogen. ”Vi kan väl skippa. Bara idag?”
”Okej då.” Skolan hade jag struntat i några gånger så det var väl inget märkvärdigt.
”Christian?” sa Elvira och la sig ner i den mjuka mossan.
”Mhm?” sa jag och lekte med ett grässtrå.
”Jag gillar dig.” sa hon och log.
”Jag gillar dig med.” svarade jag och log tillbaka. Hon var söt och vänlig.
”Är du modig?” frågade hon.
”Det beror på.” svarade jag nyfiket. ”Vad menar du?”
”Vågar du blunda i några minuter och inte röra dig, oavsett vad jag gör? Lovar du det? Att du gör det?” frågade hon och kastade lite mossa på mig. Hon tog fram en bläckpenna och tog av locket. Hon log retsamt.
”Okej, jag lovar.” sa jag och tänkte att hon säkert skulle måla mustasch på mig. Jag blundade.
Jag hörde inte ett ljud från Elvira, men plötsligt kände jag hur hon satt precis bredvid mig.
Hon pressade sina läppar mot min hals. Jag rykte ofrivilligt till.
”Du lovade.” mumlade hon mot min hals. Hon bet hål och jag kände hur hon sög i sig blodet som rann nerför min hals. Ändå satt jag stilla.
Efter en stund slutade hon och sa åt mig att öppna ögonen igen.
Hon hade torkat av sig blodet och baddade min hals med en våtservett.
”Jag trodde man dog om man blev biten av en vampyr?” sa jag. Vad annars skulle hon vara?
Hon skakade på huvudet.
”Vill du bli min blodgivare?” undrade hon och log.
”Okej.” sa jag. Det hade ju inte varit så hemskt.
Vi gick tillbaka till klassrummet, där satt Michaela och skvallrade.
”Men du, jag lovar! De satt och hånglade i skogen!” viskade hon till sin bordkompis.
Michaela var verkligen fel ute.