Vampyrens överman

Skriven av ida, 14 år.

- lyssna Jackie! han tog tag i min arm och drog mig med en tyst stöt bakåt. jag fräste till och slog ut med armen.
- nej. svarade jag ilsket och slet min arm ur hans hårda grepp. han tog taq i min hand.
- snälla. bad han. jag ryckte åt mig handen.
- jag går nu!
- du förstår inte! sa han frustrerat. jag stannade till, ilskan ersattes, men bara för att raseriet bublade inom mig.
- tror du inte jag hört det här? jag är en bokmal, att läsa om sådana som du är sånt jag gör! och jág läser om de svaga flickorna i böckerna också, och vill du veta en sak. de dör! jag började gå med snabba steg, men han var altid ett steg före. jag visste inte vart jag var.
- vart är vi? sa jag med ryggen vänd mot honom. han svarade inte.
- vart är vi? sa jag igen och vände mig om. Han stod med armarna hårt mot kroppen.
- lista ut det själv fräste han ilsket. jag kollade på honom och vände mig om och störtade in i skogen. de lövprydde trädgrenarna rispade mig i ansiktet och trots min ovanliga enkla och smidiga gång snubblade jag. jag reste mig upp och tittade mig omkring. det var ljust, jag skulle snart hitta hem.
- gett upp än? jag hoppade till och stirrade på Sean. hans stod noncahalnt lutad mot en trädstam, jag stannade, blängde.
- dra.
- nej.
varför inte? min röst lät kontrollerad, men jag tvivlade på att det skulle fortsätta. så jag höll tyst. Sean ryckte på axlarna.
- jag har fäst mig vid dig, jag vill inte att du ska tappa bort dig. han flinade.
- dra. upprepade jag kallt och tog började gå. men han var snabbt ikapp mig,
- inte för att förstöra din bubbla, men du kan inte springa ifrån mig. ledsen,.
- fint. då stannar jag här. fräste jag och satte mig ner på en mossklädd sten. sean log roat.
- det börjar skymma.
- perfekt. ekade jag tomt och stirrade framför mig, idiot.
- Jackie, var inte dum.jag tar hem dig,
- jag vägrar gå någonstans med dig! morrade jag. jag svälter hellre.
- du kan inte mena allvar. sa han skeptiskt. jag fräste fram mitt svar.
- dra åt skogen. sen så satte jag handen i fickan och hoppade till. det vassa bladet av ettknivskaft låg inbäddat i tyget. jag log inombords, tog ut det och balanserade den på fingertoppen.
- Jackie, vad gör du. jag tryckte hårt den genom fingret och ryckte till. blodet sipprade ut genom ett litet skärsår. jag såg på hans ilskna min och log.
- jag har en ännu bättre ide. sa jag och höll fram handen, det ryckte i hans ansikte.
- jag låter dig döda mig. snabbt satte jag spetsen och tryckte till på den andra fingertoppen. det blödde kraftigare den här gången. sean tog ett steg mot mig och sedan ett till. tillsist rusade han emot mig. precis då öppnades solen som skymts av de kraftiga grenarna och solen stekte hans hud. han skrek ett hjärtskärande skrik, släppte mig och stapplade bort, men lyckade inte. jag såg på meddans huden smulades sönder. sen var det bara ska kvar. jag la mig på stenen och somnade, någon skulle hitta mig.