Sara ute på djupt vatten

Skriven av Sara, 14 år från Täby.

Jag grävde i byrån efter en passande bikini, men det bästa resultatet fick bli en blommig baddräkt. Alla kommer tycka att jag är barnslig, tänkte jag tyst för mig själv, när jag plockade upp den blommiga baddräkten.
"Mamma!" ropade jag, men fick inget svar. "Mamma." Jag gick ned på nedervåningen för att se så att hon inte var i köket. Nedifrån köket hör man faktist ingenting.. Nej, men se, mamma var inte där. Jag fortsatte att ropa och det ekade gång efter gång i hallen när mina ekon studsade mot väggarna. "Mamma, mamma!" ropade jag. "Vart är du?" Plötsligt så for bakdörren upp med ett vrål och jag skuttade till. "Mamma?"
"Nej", sa en röst. "Mamma är och handlar.." Då förstod jag att pappa hade stannat hemma för att skjutsa mig till lägret.
"Jaha" sa jag och mina rödblommiga kinder blev ännu rödare. "Förlåt, om jag skrek så mycket.."
"Äsch.." sa pappa. "Sånt händer, gumman min. Så.. ska vi skynda oss iväg nu, eller behövs nånting annat också packas?"
Jag ryckte på axlarna och sa att jag inte visste ifall nånting mer skulle ner i sportbaagen.
"Jag tror inte det.."
"Okej." sa pappa kort och lunkade mot dörren. "Kommer du?"
"Visst.." mumlade jag. Om jag erkänner (att jag skulle bli ihjälmobbad för min blommiga baddräkt) så skulle pappa bli förstummad, han säger ingenting på hela dagen, helt enkelt.. Jag hoppade in i bilen, spände fast säkerhetsbältet och pappa gasade iväg. Dörren stängde jag lite eftersom.
"Visst ska det bli kul på lägret, Sara-gumman?" sa pappa och log i spegeln åt mig. "Eller ska det bli tråkigt?" Jag försökte göra mig till nytta och svara.
"Mm.." svarade jag kort med en nickning. "Visst, det ska bli kul. Men jag kommer att sakna dig och mamma, mycket!"

Vid lägret så var flaggan hissad och alla flickor stod och viskade.
"Nu går vi och badar!" bestämde Linda, lägerledaren. "Kom nu, tjejer och killar.." Alla följde Linda som en hel flock och min mage slog kullerbyttor av förväntning. Killarna skulle bada med oss! Jag gick ner där det var grundt, sedan gick jag ytterligare fyra meter ut. Där tog det stopp. Jag föll handlöst ner i ett mörkt hål. Det var det sista jag mindes, och att någon ropade mitt namn, Sara Ahlstedht.


När jag vaknade igen så såg jag vitt. Ingenting annat. Var jag död? Eller var jag fortfarande i vattnet? Ända sedan den dagen lovade jag mig själv att aldrig gå rakt ut i främmande sjöar eller åar, men det kändes faktist som någon (eller något?) drog ned mig.. det var kanske strömmen under vattnet. Vad vet jag..?