Du kommer ju aldrig tillbaka...

Skriven av Jenny, 13 år från Bankeryd.

Jag stirrade på jorden där du hade sänkts ner bara några dagar tidigare. Gräset hade inte växt där än. Det var jag som hade fått välja platsen för din grav. Den låg under ditt favorit träd på kyrkogården vi hade kommigt till ofta med våra föräldrar för att lägga blommor på farmor och farfars grav. Vi visste inte att du snart skulle ligga där. Du älskade att lägga blommor på deras gravar. Du älskade att känna dig så nära dem, även fast du aldrig träffat dem. Du kanske träffar dem i himlen nu.
Allt började för ett år sedan, då du bara blev tröttare och tröttare. Du orkade inte längre springa så mycket, och du orkade inte längre vara med på dina fotbollsträningar. Vi trodde att det bara var en 'period' som mamma kallade det. En period som snart skulle gå över sa hon. Jag trodde henne inte. Du skulle aldrig råka på en 'period'. Men sen, två månader senare var vi ute på promenad. Du sackade efter, och när vi vände oss om för att vänta på dig, så hade du kollapsat. Det kändes som om jag skulle sluta andas. Jag hade sett så mycket hemskt hända, jag ville inte se något hända dig. På sjukhuset ville de hålla kvar dig för tester, vi fick åka hem. Jag kommer alltid minnas hur du såg på oss den dagen. Dina ögon skrek på hjälp, du ville inte stanna ensam kvar på sjukhuset.
Så nästa morgon tvingade jag mina föräldrar att åka dit så fort vi kunde. Sjukhuset sa att vi inte skulle oroa oss, allt var bra.
Men du blev bara sämre. Du orkade inte ens gå upp ur sängen. Våra föräldrar trodde du bara var sjuk, en elak influensa, men jag sa något annat. Jag låtsades vara sjuk och stannade hemma med dig. När du fick ett anfall, ringde jag ambulans. De på sjukhuset gav dig medecin, och röntgade dig. När de kom tillbaka hade du inte vaknat. De såg så ledsna ut att jag bara ville skrika och springa långt, långt bort. Men jag ville ju inte lämna dig. De sa ett ord, det ena ordet var tillräckligt för att vi skulle bli tysta. 'Hjärntumör'. Det kändes som mitt hjärta skulle stanna. Du hade en hjärntumör. Jag vill skrika och gråta på samma gång, men jag kunde inte. Inte ett ljud.
Mamma satte sig ner på en stol och snyftade tyst. Pappa sjönk ner jämte henne och försökte trösta. De ville sluta gråta innan du vaknade. Men du vaknade inte på två dagar. När du vaknade var du ändå trött. Du fick höra att du hade en tumör, men de sa inte var. Jag blev så arg på dem. Jag ville svära åt dem och skrika att du hade rätt att få veta. Men jag sa inget.
Den följande månaden tog vi alla ledigt för att vara med dig 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Jag läste för dig, sjöng för dig och vi pratade hela dagarna. Du ville att jag skulle fortsätta sjunga. Du ville höra mig sjunga din favorit låt, 'Edelweise'. Jag kunde den inte, men jag övade och övade för dig. Du log blekt och sa att jag var jätte bra. Jag blev så lycklig när du sa det. Jag övade hela veckan, men när jag äntligen kunde hela låten, somnade du in. Det var din nionde födelsedag, och mormor och morfar kom och hälsade på. Även vår moster, som var ovän med vår mamma kom med våra kusiner. Du var så glad. Men på eftermidagen, när jag skulle sjunga, tog du ditt sista andetag. Du kände det på dig. Och sa: 'Jessie, säg till mamma och pappa att jag älskar dem. Jag älskar dig också, Jamie. Du sjunger jätte bra. Kan du sjunga för mig nu?"
Jag såg hur då kollade på mig, och jag sjöng. När du stängde dina ögon, kom mamma och pappa in. De satte sig på varsin sida om dig och höll din hand när du dog. Jag sjöng den sista versen och refrängen under tårar. Och när den var klar, så gav jag efter för gråten. Vi satt där, mamma, pappa och jag och grät vid din säng, där du låg livlös, när de sista dropparna av liv hade runnigt ut ur dig.
På din begravning så regnade det. När vi stod ute och kistan skulle sänkas ner. Bad mamma mig sjunga 'Edelweise' för dig en gång till. Jag nickade och sjöng för dig. Sången ekade över hela kyrkogården, och alla som stod där runt din grav grät.

Nu när jag står här vid din grav så ångrar jag att jag aldrig sa att jag älskar dig. För nu kommer du ju aldrig tillbaka.
Jag höll upp den ensamma rosen jag skulle lägga på din grav mot munnen och kysste den. När jag la ner den så tänkte jag på hur du sa att du skulle köpa ett dussin rosor ill mig när du blev stor. Du lovade att när du fick en flickvän skulle du ge mig rosor också. Min älskade lilla lillebror...
Jag fällde en tår när jag såg en sista gång på din grav. Sen vände jag på mig och gick. Jag tänkte komma tillbaka igen, och igen och berätta för dig vad som händer i världen nu när inte du är här. Och när jag blir en sångerska, ska jag lägga ett dussin rosor på din grav, som ett tack för att du stöttade mig, den lilla tid du var i livet. Jag vände mig inte om när jag gick, och tillslut började jag nynna på 'Edelweise' igen. 'Edelweise' det tyska för 'Farväl'.

På den gråa gravstenen fanns det något som var på väg till himlen. Han kunde bara inte åka upp till himlen innan han fick säga det en sista gång, även om det var till sin storasysters rygg, när hon gick bort från kyrkogården.
"Jamie" sa spöket av den nioåriga pojken. "Du sjunger underbart. Tack för att jag fick lyssna på dig."
Med de orden sagda, började pojken sin resa, upp till himlen, där han en dag skulle få chansen att krama sin storasyster igen.