Saknad, attackerad från sidan.

Skriven av Caisa, 12 år från en annan planet....

Min kära häst skrittade så lugnt och fint. Skogen var tyst och hemlighets full. Men plötsligt knakade till i busken och min häst tvär-stannade. Han flåsade och spände sin vackra muskulösa kropp. "Vad är det gubben?" frågar jag. Jag var orolig för när Pentagon gör såhär betydde det fara. Det har räddat mig många gånger. Pentagon stegrade sig och kom igång i full galopp. "Proooo.." sa jag men han lyssnade inte och jag hade inte en chans att stoppa min starka häst. Jag vände huvudet mot en buske och där hoppade ut en blek vacker kille. Han var väl 17 år eller något. Jag gissade på en vampyr men han hade inga hugg tänder. Han sprang mot oss i en sådan fart att man knappt såg honom. Innan jag visste ordet av attackera han mig och gjorde så jag föll av hästen. Jag känner en stor smärta när jag slår i marken. Pentagon fortsätter att springa mot ingenting. Killen river mig på halsen så att det börjar blöda. det håller på att svartna för ögonen. Men killen reser sig upp igen snabbt och jag hör en mansröst som ropar "Jasper!!" "Vad håller du på med? Du vet att du inte får döda människor! Vi jagar bara djur!" Jasper morrar skrämmande och säger "Men jag blev så frestad!" Mannen verkar inte tycka att det är någon ursäkt utan säger "Men kolla nu på tjejen! Hon är ju död!" Nu var han framme vid mig och han står över mig. "Men oj!" säger han. "Hon är inte död. Snart medvetslös." Han sätter sig på huk bredvid mig och känner på min puls. Det har slutat att svartna för ögonen och nu har jag öppnat dom helt. men det gör riktigt ont på halsen. Mannen börjar prata med mig. "Du behöver inte vara orolig. Jag tror att det kommer att gå över. Jasper och jag ska försöka göra så att det inte blöder. För då kommer vi bli lite frestade. Men det kommer att gå." "Är ni vampyrer då?" frågar jag med svag röst. Mannen nickar. "Jag heter Jacob." säger han. Sen lyfter han upp mig och springer. Det går så fort att jag nästan tappar andan. Nu är vi framme vid ett stort vitt hus. Han bär in mig och lägger mig i soffan. "Varför har ni inte huggtänder?" frågar jag, och konstigt nog känner jag mig inte rädd. "Vi är starka i käkarna så det behövs inte." blir svaret. Jag ler lite. Sen vilar jag.

Nu har jag bott hos dom i två år och jag är fjorton nu. Mina föräldrar saknar nog mig men jag saknar inte dom. Jag känner mig konstig när jag bor hos Jacob, Jasper och Alice. Dom biter mig aldrig. Jag litar på dom.