Måndockan

Skriven av Elli, 10 år från Smedjebacken.

Alice såg rakt in i ett par kalla blanka ögon. Hon betraktade den vackra dockan hon höll i noga.. Den var elegant med sin mörkblå sidenklänning och det svarta, lockiga håret, men de isblå ögonen verkade betrakta henne hela tiden. Och ibland verkade som om hon rörde på sig under nätterna, för på morgonen satt hon ofta i andra ställningar än kvällen innan. Den gamla dockan hade gått i arv från generation till generation så länge någon kunde minnas. Ingen visste var den kom ifrån, en dag hade den tydligen bara dykt upp. Alice visste att det bara var larvigt att tycka att den var läskig, men hon höll sig ändå en bit ifrån den. Hon såg sig om i det halvtomma rummet. I en hörn stog en säng och i ett annat en ranglig hylla. Alice och hennes mamma hade flyttat tillbaka byn. De hade bott i Stockholm något år, men nu var det tillbaka. Tillbaka där hela deras släkt hade bott i århundraden. En liten tråkig by uppe i Norrland. Helt plötsligt blinkade dockans ögon till. De började plötsligt lysa. Alice kastade ifrån sig dockan och den landade med en duns på golvet. Alice sprang ut ur rummet och ut ur huset. Hon sprang ända bort till den lilla skogsdungen som skogen alltid sken in i. Hon satte sig på en stubbe i dungen. Det började spela en glad melodi i fickan på henne. Hon plockade upp mobilen. ''1 nytt meddelande'' blinkade fram på skärmen. Det var från mamma.
- Var är du? Kom hem genast! löd meddelandet. Alice skulle just svara någonting när mobilen slocknade. Solen slocknade. Allting slocknade. Kvar fanns bara mörkret. Alice blev livrädd, och skule just börja gråta när ett isblått ljus syntes i mörkret. Det var inte mer än två meter framför henne. Samma isblå färg som dockans ögon. Ljuset kom närmare. Helt plötsligt förändrades ljuset. Ljuset tog form av en liten människa. En docka men mörkblå klänning och lysande ögon. Hennes gamla docka. Dockan började tala med spöklikt ljus röst som lät som att den kom hundra mil bortifrån.
- Alice, du ska bestraffas. Du ska bestraffas för alla gånger som du eller någon av dina släktingar har slitit och slängt i leksaker.
- Men jag visste inte! försökte alice ynkligt.
- Visste inte! Ha!
Dockan började uttala mystiska ord på något annat språk, där varje ord klingade som stål. Alice började krympa och förändras. En stark blixt skar genom mörkret. Då kom ljuset tillbaka. Borta var dockan, och ensam kvar vid en sten satt en stilla liten rödkindad docka med prickig klänning. I handen höll hon en liten mobiltelefon. Alice mobiltelefon.