- Don't love me, i'm a vampire ...

Skriven av Saga M, 11 år.

Hon satt i äppelträdet, och skrattade. Hennes alldeles vita ben gungade i takt med vinden.
Då och då föll ett äppel ner, och mosades.
Jag hade sett henne utifrån vägen, där jag kom cyklande än solig sommardag.
Hon hade suttit i trädet, visslat och gungat med sina smala ben.
Hon reagerade när jag tog ett steg närmare.
Hennes blick möte min, och jag kände min ynklig och försvarslös.
Jag tittade undan, och ner på mina marinblå skor och mina märkesjeans.
Helt bara sådär så la hon en hand på min axel, och drog upp mitt huvud så jag tvingades se på henne.
Hon hade svarta jeans, en vit tröja där det stod Peace på, med ett peace-märke under.
Hennes svarta hår var inte samlat i en hästsvans, utan hon lät det flänga fritt.
- Vem är du? Sa hon nyfiket, med cool klingande röst som skapade harmoni.
Jag svalde.
- Jag heter Simon, dudå?
- Isabella.
Hon tog tag i min hand.
Jag rös. Hennes hand var iskall, och jag kände inget blod pulsa under huden. Den kändes ... död ...
Hon släpade med mig till trädet, fast jag envist kämpade emot. Hon såg väldigt koncentrerad ut, och jag vågade inte säga något, störa henne.
- Klättra upp, för du kan väl klätta? Sa hon med sockersöt röst.
- Ja, vad trodde du? Jag tog tag i första grenen, hävde mig upp, och så vidare.
Hon flinade.
- Du verkade ovan. Brukar ni människor inte klättra i träd?
- Du är väl en människa?
- Nej.
Jag beundrade hennes nocholans, att säga som det var utan att ljuga. Jag älskade henne från första stund.
Jag visste inte om hon älskade mig, men jag gick på magkänlsa.
Den sa att hon älskade mig.
Plötsligt fick hon ett ryck, och stirrade på mig med becksvarta ögon.
- Du måste gå. Hennes röst darrade.
Jag ryckte på axlarna.
- Varför då?
- Jag kan inte träffa dig ... Hon svalde.
Jag svalde. Hon svalde igen.
- Därför. Acceptera?
- Visst, jag går, svarade jag besviket, och hävde mig ner från äppelträdet, lämnade henne borta och började gå tillbaks.
Ibland brukade jag spionera på henne i buskarna som stod alldeles intill trädet hon brukade vara i.
Jag tror hon såg mig, för hon tittade alltid misstänktsamt mot buskarna.
Men jag brydde mig inte.
Fick jag inte vara här, eller?
Var det kanske förbjudet nu, kanske vampyr-varning på det hela?
En gång kom min döpoolare Alex på mig att sitta och spionera på Isabella.
- Cool tjej, men hon verkar annulunda. Släpp henne, Simon, brukade han säga till mig.
- Men jag älskar henne så. Jag måste ta reda på vad hon är, svarade jag.
- Åsna! Hon dissade dig förra gången du träffade henne.
- Men kanske inte den här gången! sa jag envist och knuffade bort Alex. Jag ville inte att Alex skulle berätta hur jag skulle leva mitt egna liv.
En dag hade jag cyklat ner dit, och skulle gå fram till henne.
Jag hoppade av cykeln, låste den och kastade iväg cykelhjälmen så den dunsade i backen.
- Hej.
Någon tog tag i min bakifrån.
Jag vände mig om.
Där stod Isabella, och såg oskyldigt på mig. Hennes blick skulle kunna döda, så svart var den.
- Kunde du inte hålla dig borta från mig, människopojke?
- Nej, i always love u, säger jag nocholant.
- Bah! En människa. Dont love me, i'm a vampire. Hon bankar mig i huvudet, det gör ont.
- Aj!
- Det ska göra ont att skiljas, och det ska vara skönt att träffas igen ... hon böjer sig sakta frammåt, mot mig och plötsligt känner jag hennes läppar mot mina.
Jag ler, och öppnar munnen. Hennes tunga möter min.
- Love me, i'm a vampire ...
- I always love you ...
Hon skrattar, och kramar om mig.