Till Trapalanda

Skriven av Vera Stjernberg, 10 år från Huddinge.

Tavlan var min gammelfarfars från början...
-Den målades när jag var ung, förstår du. För 70 år sedan. Den är i riktig olja på duk! sa han.
Farfar sa att den föreställde Trapalanda, hästarnas himmel. Jag kunde sitta i timmar och lyssna när farfar berättade sina historier om hästarna på tavlan. Han tycktes känna dem allesammans.
-Fuxen* där är Komet, som min far red i kavalleriet. Den bröt benet och behövde avlivas. Min far var otröstlig. Och den fina bruna* är Pärla, min duktiga arbetshäst. Hon blev 30 år! (30 år är mycket för en arbetshäst.)
-Är det sant, farfar? På riktigt? frågade jag.
-Så klart att det är sant, min tös! Så sant som att jorden snurrar kring sin axel! Det finns dom som inte vill tro att djur har en odödlig själ, men det vet jag att dom har, svarade han.
När jag fyllde 11 fick jag tavlan av gammelfarfar!
-M-men... Inte vill väl farfar ge bort sin tavla?!
-Den får inte plats på servicehemmet. Den är din, Emma! Du ska ha den.
Tavlan fick hänga över min säng, och på kvällarna innan jag somnade, kunde jag nästan svära på att jag hörde vinden i gräset, hästarnas frustande, och ibland en gnäggning, från någonstans långt, långt borta...
När jag var 13 lyckades jag tjata mig till en egen häst, bara jag betalade hälften själv. Det blev förstås inte mycket pengar och hästarna blev därefter...
-Ptrooooo! Oj oj!
-Det där ser inte roligt ut, Emma!
Det såg till och med pappa...
-Du är jättegullig, men jag behöver någon mer erfaren än en ettåring... sa jag till ponnyn jag hade provridit.
-Efaren? Ja, vi har ju Juliana...
Juliana var 17 år och utan papper, men...
-Åååhh! Hon är jättemysig!
Hon var en gammal fjordkorsning... Och den finaste jag någonsin sett! På Julianas rygg vågade jag allt! Jag som alltid varit en sån fegis i sadeln! 17 år var väl inget. Vi skulle vara tillsammans i en hel evighet. Många lyckliga år... Vi fick bara tre. Plötsligt började Juliana drabbas av den ena oförklarliga hältan efter den andra.
-Ledsen att behöva vända om hem igen, men...
-Det är okej... Stackars Juliana. Det syns på hela henne hur ont hon har, sa min kompis Hanna.
Så kom veterinären med chockbeskedet.
-19 år sa du? Hmm... Jag skulle snarare tippa på 25.
-25 år?! M-men dom sa ju...
-Vi kan ta ner henne till kliniken för röntgen, men jag tror inte att det finns mycket att göra åt så grova förslitlingar.
Juliana hade svåra åldersförslitlingar på alla fyra benen. Ett år senare behövde hon smärtstillande medel även om hon bara gick i hagen.
-Jag har bestämt mej. Juliana ska inte behöva lida bara för att jag är självisk.
Sedan gick allt blixsnabbt.
-Dom kommer och tar henne i morgon bitti. Du får vara med om du vill.
Min fina, underbara Juliana! Min drömhäst, min bästa vän... Plötsligt var det hon som fick trösta mig! Nästa morgon ledde jag ut Juliana ur stallet för alldra sista gången. Jag kramade henne hårt, och lovade att vi skulle mötas igen. Juliana blåste i min hand. Jag tog ett par steg bakåt. Så var allt över. Som när en vindpust blåser ut en ljuslåga. Mamma försökte trösta mej, men det gick inte... Jag var innesluten i en bubbla av ogenomtränglig värkande sorg... Hur kunde någon man älskade finnas där... Och i nästa sekund inte finnas alls? Vara borta för evigt. Mitt hjärta ville sprängas. Då kom den underliga känslan över mej. Som om någon såg på mej bakifrån... Gammelfarfars tavla... Jag blinkade, hårt. Där... Där, på de grönskande kullarna betade* en ny häst. En gulbrun ponny med svart silkesman. Min älskade Juliana.


Fuxen - Hästfärg Brun - Hästfärg Beta - När hästar går i en hage och äter gräs.