Bara du och jag!

Skriven av H E M L I G T.

Vilda är dum. Dummare en dum. Hon är så elak. Köper inget alls till mig. Och så säger hon att JAG är OTACKSAM när jag säger att jag inte vill ha dom där fula byxorna (som hon köpt på loppisen en liten bit nerför våran gata.) Jag sparkade min mjuka fotboll som jag fått som avskeds present från barnhemmet. Ja jag är en föräldrar lös flicka. ÅÅ stackar lilla mig uäääääää! Nej så är det inte. Eller på ett ungerfär. Vilda är min fostermamma. Inte så mycket till fostermamma tycker jag, hon som inte ens köper kläder till mig!! Hon har fått mig som fosterbarn men skämmer ändå inte bort mig. Och hon säger att jag är otacksam.
Jag brukar ofta drömma om en rik familj som är min. Jag har en mamma och en pappa. Inga syskon. Dom kan vara irriterande. Men vi är en perfekt familj. Men alltid när jag drömmer om min födelsedag i min rika familj, så ska jag precis öppna den första presenten av 10 tusen så väcker alltid Vilda mig. Vilda är väll okej och så, men hon an vara jobbig ibland. Och nyss så har vi bråkat. Vilda tycker att jag borde hjälpa till lite. Bara för att jag är föreldralös är jag inte en liten prinsessa. Jag önskar jag vore det. Då blev jag arg. För jag vill ju så gärna vara en. Men så kommer Vilda där och förstör mina drömmar. Jag blev vrålarg. Jag skrek åt henne att skaffa en pojkvän och ett liv. - JAG BEHÖVER INGEN POJKVÄN! OCH JAG SKULLE ALDRIG FÅ EN. MED DIG HACK I HÄL SÅ KOMMER JAG KAPPAST FÅ EN. DU GÅR ALLTID FÖRE ALLT ANNAT I MITT LIV!! Skrev Vilda. Jag skrek tillbaka. ´Vilda skulle bara glömma att hon skulle få sissta ordet. - JAG VILL INTE BO I DENNA SKITIGA LÄGENHETEN LÄNGRE. JAG VILL BORT! BORT UR DITT ***** LIV!!
Jag svär ofta. Okej? Stjärnorna ska täcka för mitt fula ord. Men tvila inte jag kan bättre. Men jag lovar vi bor fatiskt i en pyttelägenhet. Mitt rum är som en HALV gaderob! Tänk er bara en hel!! - OKEJ JAG KAN SPARKA UT DIG HÄR OCH NU. ELLER JAG KAN JU SKAFFA FLER FOSTERBARN SÅ JAG KAN SPENDERA MER TID PÅ DOM!!! Skrek Vilda.
- NÄR DU HÄMTADE MIG SÅ SA DU ATT DET BARA SKULLE VARA DU OCH JAG! Skrek jag. - MEN DU VILL JU ATT JAG SKA SKAFFA EN PJKVÄN! - JAG VILLE BARA HA NÅGOT ATT SÄGA. MEN DU LOVADE ATT DET BARA SKULLE VARA DU OCH JAG! Skrek jag för full hals.
- DET KOMMER ALDRIG VARA DU OCH JAG! DU ÄR JU FÖR OTACKSAM!! Skrek Vilda. Sedan gick jag upp på mitt rum. Jag brukar vara en tuff tjej. Men denna gången grät jag. Det knackade på dörren. Men jag skrek åt Vilda att dra åt faderns. Jag suckade och torkade mina tårar. Hon lovade faktiskt. Att det bara skulle vara hon och jag. Men så blev det inte. Och kommer aldrig bli. Det kanske är bäst att skaffa mig några vänner. Men ingen vill väll vara vän med mig? Man måste ha snygga kläder. Men Vilda köper ju bara kläder på loppisar. Så det är helt uteslutet att jag kommer få några vänner. Jag började snyfta igen. Men jag slog mig själv i ansiktet. Inte gråta tänkte jag för mig själv. Så jag gjorde inte det. Jag la mig istället på sängen och stönade ner i min kudde. Mitt rum var fult. Det var i en mörkgrön färg. Men jag hade kladdat en massa kritor på väggen varje gång jag blivit erg eller sur. Det var mycket kladd. Och inte hade jag mycket i det häller. Bara en låda och en bokhylla. Stackars mig. Så där låg jag och stönade i min kudde.

Vilda kom in i mitt rum. Hennes ögon var helt röda. Jag kunde inte möta hennnes blick. - Tina vi måste prata sa hon allvarligt. Jag hade ingen lust att prata. Det sa jag ochså. Men Vilda struntade i det. - Tina jag vet att det inte blivt som du tänkt dig. Och det där bråket var ju bara en av många bråk. Men det värsta. Aldrig har jag varit så elak. Men du måste förstå att jag inte kan köpa dyra kläder. Eller åka på semseter. Eller göra om ditt rum till ett palats. Jag är ingen perfekt fostermamma det vet du. -Gott och väll mummlade jag. - Tina sa Vilda varnade. - Men för mig käns det som att du bryr dig mer om hur du mår en andra mår. Du måste tänka lite mer på andra. Sa Vilda. Jag mummlade något. - Jag vet att varje gång du har brytt dig om någon så har dom svikit dig. Men jag kommer aldrig göra det! Jag lovar. Hur kunde Vilda ha så fel?! Det är bara det att jag inte orkar att bry mig om någon. Eller hade Vilda rätt? Ja det hade hon när jag kände efter. - Förlåt sa jag. Och Vilda sa ochså förlåt. Vi kramades. Och då sa jag:- Vilda. Det kommer väll alltid bara vara du och jag?
- Bara du och jag! Sa Vilda