Spegeln är känslolös. Molnen dansar förbi på den oändligt blå himlen.
Grässtråna kittlar mig under fötterna där jag ligger, och maskrosorna faller bakåt i vindens böljande.
Jag reser mig upp och ser mig omkring. Allt är så vackert.
Vinden som virvlar omkring ovan mig och solstrålarna som smeker min hjässa.
Jag lägger mig ner igen och ser på mitt enda sällskap.
Det som gör hela omgivningen. Det som gör allt.
Jag ser på spegeln. Spegeln. Mitt enda sällskap.
Inga fåglar flyger över himlen, inga nyckelpigor kryper omkring, sökandes efter mat. Inga harar som sitter och stirrar uppmärksamt.
Ingenting. Förutom spegeln och jag då.
Men i spegeln finns det mer än bara glas. det finns en flicka. Hon har lika blå ögon som jag. Samma hårfärg. Minsta lilla rörelse jag gör, härmar hon. Vi är som kloner.
Och det enda som gör oss minsta olika, är att min klon inte har några känslor,
Känslolös.Skriven av Ellen Sandberg, 11 år från Trollhättan. |
Tillbaka till föregående sida
