Ljudlös kärlek

Gnistrande vit, ljudlös, faller den ner.
Vitt landskap i blinkfånget, du. Det enda jag ser.
Tänker tillbaka..På hur dina läppar nu kunde smaka.
Det var du och jag, när värmen från dina fingertoppar, fick mig att glömma.
Alla svek och fick mitt frusna hjärta att tina, du fick mig
Att kämpa och drömma.
Att försöka, hjälpte mig upp när jag föll.
Allting var mörkt när du tog tag i mig, och jag insåg
Att det var din hand jag höll.
Tänker tillbaka, på tiderna som kom och gick.
Du gjorde mig kär, mitt hjärta du fick.
Det var ömtåligt, men låg tryggt hos dig.
För att jag visste att du älskade mig.
Värmen från dig, kunde räcka hela mitt liv.
Utan dig hade jag aldrig tagit detta kliv.
För jag visste att du förstod. Att jag aldrig skulle bli ensam, du skulle aldrig försvinna.
Lågan som tändes skulle förevigt brinna.
Så står jag här, åter fast i ett mörker, överallt.
Greppar i panik, men det är kallt.
Hjärtat ligger någonstans där ute, du lät det rymma.
Molnen tränger in och låter solskenet skymma.
Du var det finaste, du var mitt allt. Men en dag så släppte du min hand. Och det var då som det vi hade, rann ut som sand.
Men tiden finns kvar, den är mitt ljus i ett mörker,
ett hopp i ett letande, för förut letade jag, dig hittade jag då.
Nu har du lämnat mig ensam.
Och jag saknar dig så.