Är detta allt, är detta sanningen ?

Så less på allt
På människorna som är mina vänner,
Tystnaden som fyller mina ensamma stunder
Mörkret när jag sover och ljuset när jag vaknar
På mammas röst, ropandes nedanför trappan
Hon är också trött
Trött på att alltid behöva ropa, alltid behöva oroa sig
Trött på att alltid ge, och bara få stumhet tillbaka
Pappa är också trött
Trött på att behöva gå till jobbet varje dag,
Trött på att alla dagar ser likadana ut och rädd för att åren gått så fort
Ledsen över att syrran klipper av alla banden
De banden hon borde göra allt för att de ska hålla
Men sanningen är den att hon också är trött
Ledsen och ensam
I den stora världen, hon har ingen som berättar för henne hur man gör
Hur allt går till, hur man älskar
På lärarna som inte tycks förstå att det även finns ett liv idag, som måste levas, innan framtiden kastar sig över en
Men de förstår inte varför alla unga är så dumma, och bara tycks kasta bort alla chanser
Varför de tror att allting är så lätt och att allting blir bättre med tiden
Mormor vet inte längre vart hon ska ta vägen
När förlorade hon sin ungdom?
När kom rynkorna, det gråa håret
De vattniga ögonen och ovissheten
Varför irriterar alla sig så på henne?
Vart tog alla vännerna och glädjen vägen?
Kanske tänker hon på Stickan ibland
Farbror som aldrig fick några barn, som levde sitt liv i ensamhet
Han som alltid var så stilig och munter
Han som alla tycker om, han som älskar barn
Och ser mig och syster som sina egna skyddslingar
Han som snart ska dö, och endast lämna en stor saknad efter sig
En saknad som skall sluta med en gård som förfaller
Vart tog alla dessa år vägen, och vad händer imorgon?
Jag antar, att det är så livet går till
Den ständiga tröttheten, glädjen och sorgen
Kommer alltid att finnas där, ända tills den dagen vi sluter våra ögon för sista gången