Vi klarar det tillsammans

Hon tittade sig vilt omkring, tittade över stängslet, med en rädd blick.
Plötsligt såg hon en siluett mot trädet som hade fångats av fullmånens ljus, och hon höll andan, och tassade försiktigt mot en gravsten. Det var November, Halloween. Hon hukade sig, grimaserade när hon kände hur det våta gräset gjorde så att hon blev blöt om baken.
”Aoouuuuu!” Ett smärtsamt, tilldraget ylande får henne att rycka till. Än en gång stirrar hon vilt omkring sig. ”Du kommer inte undan”, tycktes hon höra vinden viska i hennes öra. I samma ögonblick blev vinden kraftigare och blåste rätt på henne. Hon vacklade från hukande ställning till springande ställning. ”Haha, flicka lilla, du kommer inte undan Halloween”, viskade vinden till henne och i nästa ögonblick föll flickan rakt ner på det kalla gräset, stel av skräck. Varulen vrålade förtjust, och sprang snabbt mot henne. Hon kravlade sig undan, ändrade ställningen till fosterställning. Varulven kollade på henne med sina vackra, bärnstensgula ögon, och morrade dovt. Hon sträckte trevande fram handen, som att be efter hjälp, försökte få kontakt med sin bror. ”Joel, snälla, döda mig inte!” skrek hon förtvivlat. I samma ögonblick svartnade det för hennes ögon av ett kraftigt slag i nacken …

”Mamma, var är Liza?” En ung flicka, kanske 5 år, traskade in i köket med ett mjölkpaket och hennes näpna ansikte var hjärtformat.
Mamman suckade tungt, forsatte röra i gröten. Hur skulle hon kunna berätta för flickan om sin systers tragiska död?
”Melissa, lyssna. Din syster är död.” En tår skapades och rullade nerför mammans kind.
Ett klagande skrik fyllde vardagsrummet, och Joel kom in.
Han tittade ängsligt på sin mamma.
”Jaså”, var det enda mamman sa när hon fick syn på Joel.
Sen sa hon inget mera.
”Mamma, du vet inte hur det är”, konstaterade pojken med tårar i ögonen.
”Vadå, har man inte kontroll över sig själv eller vadå?” Mamman fick lust att kasta kastrullen rakt på Joel. Joel skyggade undan, med blicken fäst på golvet.
”Du vet inte hur det är, först är det bara smärta, sen är det ingenting … förutom hunger ...” mumlade han tyst.
Hans mamma svarade inte, vände sig om mot den lilla flickan, som hette Liselotte. ”Liselotte, din syster har blivit dödad av din bror Joel. Akta dig för honom”, viskade hon i Liselotte’s öra.
”Jag förstår mamma, jag förstår”. Liselotte nickade, och gick ut ur köket medans Joel stirrade ilsket på sin mamma, och kände hur något förändrades.
Han gav upp det där plågande skriket där han förlorade sig själv, föll krampaktigt ner på golvet och krampade medans hans kropp bytte form, till en stor, svart varg med bärnstensgula ögon.
När förvandlingen var klar, reste sig Joel som nu hade formen som en varg, sig upp och stirrade hotfullt in i hans mammas ögon, och kände inga känslor för mamman, allt hon var nu var en människa.
Han kände inte igen henne, han var en annan Joel nu.

Liselotte kammade försiktigt barbien’s hår, rädd över att sabba tofsen hon nyss gjort på dockan.
Hon sjöng glatt medans hon fixade till det sista, och klädde på dockan en rosa klänning med blommor på. Plötsligt hörde hon hur något … Morrade, ylade, hon visste inte riktigt vad det var, kanske var det en blandning av båda två?
”Joel!” hörde hon hur hennes mamma skrek förtvivlat, sen ännu en gång en dov morrning, hur klor skrapades mot trägolvet, hur den stora svarta svansen piskade hotfullt i luften.
En varg?
Liselotte bet sig försiktigt i läppen, trots att hon var fem år så förstod hon att någonting var hemskt fel, och framför allt så var det något i köket som gjorde hennes mamma oroad, vad kunde det vara? Var Joel en varg? Med huvudet fyllt av frågor som hon inte skulle få något svar på, inte ännu, stegade hon ner, ytterst försiktigt, och spanade in i köket.
En stor, kraftig korpsvart varg stod i köket, och morrade, så att dom blodiga tänderna som såg sylvassa ut, syntes och hur två bärnstensgula ögon tittade in i sin mammas ögon.
”Liselotte! Göm dig på toaletten, lås in dig!”, skrek hennes mamma när hon fick syn på Liselotte.
Plötsligt smälte vargens hårda, tuffa utryck, och blev sorgset, besviket och rörande.

Joel kände hur hungern växte sig starkare och starkare, men precis när han skulle anfalla personen framför honom hörde han hur någon kom, och han vände på sitt svarta huvud, och hans bärnstensgula ögon mötte ett par isblåa – Liselotte’s ögon.
Plötsligt var han Joel, med alla känslor, dock så hade han sin vargkropp kvar.
Han testade att slappna av, att spänna hela kroppen, att lägga sig ner på golvet, att rulla runt, han ville inte ha sin vargkropp, han ville vara Joel!
”Joel!” galskrek hans mamma, ”Joel, bli dig själv igen ...” tillade hon mumlande, och såg på sin son, som numera var en varg, eller, en varulv.
Joel skakade på sitt kraftiga huvud, kände hur rädslan kom krypande, drog ner honom i en högst oväntad sorgsmärta, han kände hur hans mamma tog tag i hans nacke. Han var oberedd, och morrade till, kastade med huvudet, men sänkte det sedan, kände att han var rädd, rädd för att vara fast i den här vargkroppen tills han dog!
”Mamma? Vad händer?” Liselotte kom snubblande, och omfamnade sin mamma, och kollade med nyfikna isblåa ögon på vargen. Vargen vägrade att möta hennes blick, herregud, vad var det egentligen för varg? Liselotte släppte taget om hennes mamma, och studerade vargen ännu en gång.
”Liselotte … Jag, eh, Joel … Han kanske inte kommer bli sig själv igen, okej gumman?” sa hon, och försökte le. ”Den här vargen, är … Är Joel. Vi klarar det här va, Liselotte, visst gör vi?” konstaterade hon rakt ut i luften.
Liselotte tog ett steg mot vargen, och omfamnade den svarta, rufsiga halsen, tryckte huvudet mot pälsen. Det luktade blod, och blod luktade metall. Hon rynkade på näsan, vargen buffade till henne med huvudet i magen. Hon vacklade bakåt ett par steg, och såg hur vargen tassade upp mot sitt rum. Plötsligt kom Jonathan instormade, Jonathan var Joel’s kompis.
”Tja! Vad händer här?” hälsade han glatt, och log mot Liselotte och mamman.
”Har du någon gång lärt dig att knacka, Jonathan?” muttrade mamman, men sa vänligare: ”det är Joel.”
Jonathan flinade, och visade sitt extremt vita bländade leende. ”Vadå då, har han fått självmordstankar eller vad?”
”Jonathan … Joel har blivit fast i sin vargkropp, vi vet inte hur vi ska göra för att få honom tillbaka till sitt riktiga jag … Han verkar i alle fall vara Joel, men samtidigt vara varg. Kan du gå upp till honom? Jag tror han känner sig väldigt deprimerad just nu”, mumlade mamman.
Jonathan flinade igen.
”No problemas, jag kikar upp där, jag är inte rädd för vargen.”
”Tack.” Mamman gav Jonathan ett leende, och föste ut Liselotte och hon själv, ”vi går till något caffé”, mumlade hon i förbifarten, och stängde dörren efter sig.

Jonathan kände sig förvirrad och rädd, var Joel en … varg?
Det hade ingen sagt någonting om! Han dunkade näven i hans mage, såsom han brukade göra när han var arg, men suckade sedan, och släpade sig uppför trappan.
”Joel?!” vrålade han högt.
En stor svart varg kom lufsande ut ur rummet, med bärnstensgula ögon. Jonathan ryggade tillbaka, var vargen verkligen Joel? Han tog ett steg närmare vargen, och ännu ett till, innan han kunde slå armarna om vargen.
”Vi fixar det här”, mumlade han i Joel’s numera spetsiga håriga öra.
Vargen buffade i Jonathan’s sida, och Jonathan log mot vargen.
”Jag älskar dig Joel”, viskade han tillslut, efter ett par förvirrade andetag, och nervösa leenden. Han kramade om vargen hårdare.

SLUUUT! 8D