Kampen för friheten...

Skriven av Sara , 12 år från Karlskoga.

Kapitel 1,Den bortglömda hjälten.

När jag var liten brukade min fader berätta om en mäktig hjälte,större än både Hanersk och Ogorrn tillsammans. Han skulle vara så mäktig att han skulle befria oss från den ondska som förtrycker vårt en gång blomstrade land,vårt Errar. Jag brukade ligga och drömma om att det var jag som utförde de dåd han enligt profetian skulle göra. Och när jag inte drömmde om nätterna läste jag i min fars tjocka bok,”Drömskärvor” som berättar om de sagor som kommer från den tid då vårt land var fritt. Men nu är den en gång kända profetian en legend,ett bortglömt minne djupt begraven i det förflutna. Ingen människa låtsas om att den profetian ens ska ha existerat. Med åren har även jag blivit lite av en tvivlare då så många år gick,så mycket blod spilldes och så mycket skrik och ändå kom ingen hjältemodig hjälpare som skulle besegra det onda,folk brukar säga att jag äntligen har upptäckt verkligheten och börjat leva i den. Och den bistra sanningen har för några dagar sedan tittat mig i ögonen och hånlett. Min far som var med i upprorsarmen som röstade för frihet hade varit på ett uppdrag som gick ut på att ta reda på så mycket dom kunde om vår ”härskare” och fiende Rinen. Men någonting gick snett,en förrädare var bland dem. Aldrig hade jag kunnat ana att min trogna vän Nildorrs var en girig gam som förådde sitt land,för ungefär 30 silvermynt även kallade dyht av det land som invanderade oss. Han hade blivit hängd,ett av dom mest ovärdiga sätten att dö på i Errar då vi skogsalver föredrog att tillslut dö av en varg så att vi åter kunde förenas med vår broder naturen. Ett rop väckte mig ur mina tankar.
”Zheiatehes,det är dags att sätta fart! Du kan inte gå och dagdrömma om den där fantasifigur till hjälte!” Hörde jag en ilsken röst ropa åt mig,antagligen min farbror som hade sett att jag vilade vid vår ek. Med en mödosam suck satte jag mig upp och mitt svallande mörkbruna hår lade sig bakom mig,likt en midjelång mantel. Med en stön tog jag åter tag i den leriga spaden och började åter gräva i gyttjan som en dag skulle bli en liten åker,eller ett nytt gristall. Förut hade vi en vacker stor åker fylld med gyllene säd som gav oss mat och pengar. Förut hade även jag och mor dom traditionella långa,gröna klänningar som det passade sig för en alvisk jungfru att ha. Men Rezacerna hade tagit allt vi ägde och gjort oss från den adliga familjen vi en gång varit till ett gäng fattiglappar. Men en sak kunde dom inte ta ifrån mig hur mycket dom än försökte. Det dom inte kunde ta ifrån mig var mitt hopp om att en dag bli befriad av den mäktiga hjälten vars dåd skulle överstråla alla andra hjältemodiga bedrifter och låta oss en en gång få fritt ströva omkring i de skogar som rätteligen är våra.


Några timmar senare satt jag och åt med min familj,eller ja min bror och min farbror villka var det enda som fanns kvar av den. Det blev vatten,lite potatisar och ett tort bröd som vi skulle ”festa” på. Det var en tryckt stämming och ingen sa någonting. Tystnaden gav ifrån sig en otäck kyla som om det ännu var vinter och inte vår,kul och jag som tyckte att det redan var kallt här inne. Min storebror Nefitry som hade fått namn efter vår far reste sig upp och gick med hasade steg mot dörren eftersom han hade brutit foten. Han var nästhögst i rang efter min farbror som nu hade fått ta över gården av sin döde storebror.
”Jag går och hämtar vatten.” Sa Nefitry med sin tordön stämma och öppnade den knarrade dörren. Jag såg oroligt efter honom eftersom jag mycket väl visste att dom Rezacerska soldaterna kunde vara i närheten. Även om dom inte alltid ställde till med strider så kunde dom mycket väl attackera civila,särkilt om dom var ensamma en mörk aprilkväll. Jag bet mig i läppen och såg ner i det ådriga bordet. Jag föjlde det märkliga mönster som aldrig upprepades utan som tycktes ha ett eget liv. Hon var så djupt försjunken i sina tankar att hon inte hörde stampet några hundra meter därifrån från något som lät väldigt tungt,som en folkmassa eller liknade. Det enda som lyckades rycka henne ur hennes strirrade på det mörkbruna träet var skriken. Det var ett fasansfullt skrik som omöjligt kunde komma från en människa,det var för gällt och för smärtfullt för det. Men det var det,det upptäckte jag när min farbror bokstavligt talat slet upp dörren för att se vad som pågick,det tycktes komma från en livlös kropp lite längre bort. Jag stelnade till när jag såg kroppen. Nefitry. Allting tycktes hände långsamt men helt plötsligt stog jag vid de hånskrattande soldaterna och sjönk ner på knä brevid min storebrors orörliga kropp. Han hade märkliga röda flöäckar på armarna och huvudet där en grön vätska forsade fram,som om hans hud hade fräts bort av Herklsolja som endast kunde tillvärkas av saft från ett speciellt träd som växte långt i söder. Min bror var det enda syskonet jag hade,han var en av dom som hade funnits där och stöttat mig då jag hade det som svårast,tillexempel när min mor dog i något som människorna kallar pest eller digerdöden. Nu var han borta, djupt försjunken i den eviga sömnen som ingen kunde väcka honom ifrån. Jag hörde hur en av soldaterna sa något på deras språk som jag inte förstod,även om jag ofta hade hört det sen jag föddes. En tår föll ner på min borders illa tilltyglade kropp och jag började känna mig yr.
”Är det han som sköter huset?” Väste en av dom och pekade med ett solbränt finger på min farbror som lutade sig mot husväggen och såg på sin brorson med en blick som kunde identifierats som tomhet,ensamhet. Hon nickade sakta och såg hur männen gick fram mot hennes skräckslagne morbror. Oförmögen att röra sig tittade hona efter dom med en stel blick,skulle dom behandla hennes farbror på liknade sätt som dom hade gjort med hennes bror?
”Du är sen med betalningen.” Morrade en av soldaterna. Han såg bitskt på min stackars farbror.
”Snälla ni,hon är allt jag har sen ni tog min son.” Sade han ynkligt. ”Hon är allt jag har?” Tänkte jag och citerade hans ord. ”Betalningen?”. Sedan började saker och ting gå upp för mig. Jag var betalningen,jag var handelsvaran som han hade sålt. Men för vad? För att dom inte skulle bränna ner våran gåd så som dom hade gjort med så många andra gårdar? Många frågor stod utan svar och jag såg på min farbror med en tårfylld blick. Hans ögon vek skamfullt bort från mina. Tillslut klippte en till min farbror som vars huvud studsade mot husväggen. Jag reste mig upp och sprang fram till honom för att hjälpa min sista familjemedlem, men stoppades av soldaterna som greppade tag om mitt hår. Jag skrek vilt och började slå,sparka och bita vad som helst runt omkring mig men soldaterna var mer erfarna trots att en av dom max kunde vara ett år äldre än mig. Plötsligt kädne jag hur en varm hand slöt sig om min handled och vred om den. Jag kände hur min kropp tvingades ner på marken och tillslut satt jag på mina knän med ansiktet tryckt mot marken. Jag skrek till av smärtan i handleden men kunde inte ge ett motsvarade slag tack vare min väl utänkta ställning som gjorde att jag varken kunde sparka,slå till med knytnävarna eller bitas. Jag hörde att en av dom muttrade något om att hämta repet och jag blev ensam med den jämnårige pojken. Hans tygd tryckte ner mig mot den gyttjefulla marken och jag kände hur min vrede bubblade upp. Först hade dom dödat min bror och nu så skulle jag bli tillfångatagen och behandlas på ett ovärdigt sätt. Några timmar senare satt jag framför 17-åringen på hans häst med händerna bakbundna och ögonen riktade mot den lysande fullmånen som precis som teckningen i ”Drömskärvor” hade en betoning av rött för att uttrycka sin sog över den ondska som vilade över Errar...