Ängen

Skriven av lovisa, 11 år från sollebrunn.

Några månader efter min häst, Apollos död försökte jag glömma honom, men det gick inte. Jag gick till ängen där olyckan hände. Apollo fastnade i ett grävlingshål. Grävlingen var hemma och attackerade Apollo. Han förblöde. Jag gick ditt i min vita halvtrasiga klänning som var vacker. Jag satte mig i solens strålar och andades. Jag kände Apollos närvarande. Vinden blåste genom mitt hår. Det är som någon gnäggar men vinden tar gnägget. Sen såg jag Apollo. Jag gick fram och försökte röra vid honom men han försvann när vinden blåste i hans man. Jag var nära att gråta men jag kan inte. Jag skrek så högt jag kunde. Sen kom tårarna. Tårarna blev röda. Jag grät blod. Jag kände att mitt liv sögs ur mig. Jag ramlade medvetslöst ner på marken brevid grytet. Jag kände att en mjuk mule rörde vid min kind. Jag tittade upp och såg Apollo. Jag rörde vid honom! Sen såg jag min egna kropp ligga på marken. Jag följde Apollo i graven. Jag kände mig tacksam. Apollo och jag var med varandra och inget kan skilja oss. Inte ens döden.........