Jag Gråter Aldrig

Jag kommer inte ihåg senast jag grät.
Jag gråter inte så ofta som andra.
Om jag ramlar o skrapar upp ett sår på knät, så gråter jag inte.
Jag reser mej upp och säger att jag är okej.
Men är jag verkligen okej?
Är det verkligen okej att va så som jag?
Att aldrig gråta alltså.
Det är klart att det känns i kropp och i själ, men jag klarar det.
Jag klarar att vara neutral, om någonting hänt.
Jag börjar bli rädd att mitt hjärta kommer att brista om jag håller det inne mer.
När jag väl gråter gör det ont att gråta.
Jag VILL innte gråta, det gör för ont.
Och ändå ska jag föreställa den där tjejen som inte låter sig rubbas av något eller någon!
Och så klarar jag inte ens att gråta!
Jag är outtröttlig och stark.
Stark både i kroppen och i sinnet.
Jag kan vandra länge i bergen utan att bli trött.
Mamma brukar säga att jag är född i skogen, så som jag är i mitt sätt!
Jag klarar allt, jag vet det.

Och nu ska jag klara att gråta.