Shadow och jag

Skriven av Pernilla, 12 år från Töcksfors.

Det kändes som om vi flög över hindren. Det var sista hindret på träningsbanan så jag red fram till mamma som stod vid staketet med tidtagaruret.
- Hur gick det idag? frågade jag mamma.
- Bättre än i går, så vi är på rätt väg. Vill du ha hjälp att ta in honom?
- Nej tack.
Jag tränade Shadow, min häst. Så jag satt av, tog tyglarna och tog in Shadow i hans box. Jag sadlade av honom och gick bort med tränset och sadeln. Jag tog med ryktlådan och började rykta honom. När jag var klar var det middagsdags så jag stängde boxdörren och gick in. Vid köksbordet satt farmor och mamma. Jag bor med farmor, mamma och våra hästar. Jag är tolv år och heter Anna, förresten. Farfar dog för fyra år sedan av ålderdom och pappa dog för två år sedan i en bilolycka. Vi åt och sedan gick jag ut för att ge hästarna kvällsfodret.
- Å nej, sa jag för mig själv på vägen in.
Jag hade glömt göra morgondagens läxa. Sista biten sprang jag in och nästan slängde mig över läxböckerna. Sedan gick jag och lade mig för att sova.
Efter skolan nästa dag gick jag raka vägen ut i stallet och sadlade Shadow. Ute på hoppbanan startade jag att värma upp honom. Jag bytte mellan skritt, trav och galopp. Sedan hoppade jag de små hindren och avslutade med att hoppa hela banan. Idag var det måndag och på lördagen skulle jag tävla med Shadow. Det var samma visa varje vardag: Jag morgonfodrade, gick i skolan, tränade Shadow, kvällsfodrade, gjorde läxor och gick och lade mig för att sova.
När lördagen kom så åkte vi klockan sju på morgonen. Min klass skulle starta klockan tio och det tog en timme att åka till tävlingen. När vi kom fram tog jag ut Shadow ur transporten och gick med honom fram och tillbaka så att han inte skulle bli stel. Jag kollade hans ben och sedan tog jag och mamma vår frukost som vi hade packat ner. Halv tio sadlade jag Shadow och började värma upp honom. Jag skrittade runt tills de sa i speakern att de som skulle hoppa i min klass skulle gå till startlinjen. Jag skulle starta som nummer sju. När det bara var en person före mig så började jag bli nervös. Tillslut var det min tur och jag såg att banan inte var så svår. Vi klarade de tre första hindren och när vi kom till det fjärde nuddade Shadow bommen med bakbenet, men bommen låg kvar. Vi klarade resten av hindren och fick en ganska bra tid. Vi kom till final! Banan var svårare och hade lite snävare svängar men vi klarade det. När det var sista ekipaget så låg jag etta. Det såg ut som om det sista skulle vinna men vid sista hindret kom hästen snett och rev bommarna. Så vi vann! Jag och Shadow red stolta in för vårt segervarv efter vi hade fått rosetten.
- Vi vann Shadow! ropade jag och kramade hans hals medan jag satt på hans rygg.
Efter det red jag tillbaka till transporten och satt av-
- Ni vann! kom mamma ropande och gav mig en stor kram.
Vi lastade Shadow och åkte hem. Jag har tävlat mycket efter det. Och jag har aldrig slutat älska Shadow för alla åren.