Dikten utan namn

I mina bleka drömmar
I mina bleka mardrömmar
Har du alltid funnits där.
Även om du är långt bort.
Så känns avståndet så kort.
Jag vet att du finns med mig.
Även om du inte vandrar på denna jord.
Men när din närhet sviker mig, så händer det att jag saknar dig.
Himmlen är så blå.
Precis som dina ögon, små.
Jag kan höra dig viska mitt namn.
Då känns det precis som när jag är i din famn.
När stjärnorna smyckar den svarta himmlen.
Lever jag med dig i mina minnen.
När mitt hjärta känns så tungt.
Så kan jag känna dig bredvid mig, andas så lugnt.
Ibland kan jag kanna din hand i min.
Men jag vet att jag inte kommer att få träffa dig mer, någonsin.
När jag hör dina andetag.
Känns det som ett slag.
Och det känns som om jag aldrig kommer sluta gråta.
Jag gråter inte utanpå.
Men inuti så fäller jag tårar.
Jag gråter för din skull.
Jag saknar dig.
Men du är hos mig.
Det är okej.
Bara du inte lämnar mig.
Igen.