Det skulle alltid vara du och jag.

Det skulle alltid vara du och jag. Du skulle vara min vän för alltid, vad som än händer. Du var min enda vän. Men nu när jag frågar dig om vi kan umgås så säger du bara ”tyvärr”. Det tog så lång tid, förrän du förstod. Men nu är det för sent att säga förlåt.
Jag hade kommit till ditt hus med glädje, och lämnat det med sorg. Du hade krossat mig. Som en glasbit. Vi brukade skratta, gråta, och njuta tillsammans. Men inte längre. Det som var något vanligt, är nu ett minne blått.
Jag går inte längre hem till dig, jag stannar hemma. Hemma i mörkret. Hemma i sorgen. Innan du lämnade mig var livet underbart, nu, utan dig vet jag inte om jag vill leva.
En klocka tickar, som om det var de sista sekunderna kvar av livet. Paniken, sorgen, gråten. Det är det som finns kvar av mig.
Vid berget är det ställe jag nu står vid. Redo att hoppa. Att lämna livet. Men utan dig, så kan jag inte dö, inte leva. Inte finnas.
Det känns som igår du svek mig. Du lämnade mig. Du tog mitt liv. Benen kan jag knappt bära mer. Det är för tungt. Bara för tungt. Du var snäll. Du var min ängel i livet. Du var solen mitt i regnet. Du var stjärnan i natthimlen.
Jag visste inte att det gick att vara såhär ledsen. Jag visste inte att det gick att känna en sån här smärta.
Jag visste inget, förrän jag träffade dig. Nu är jag hjälplös. Bara hjälplös.
Våran vänskap var som en ballong. Stor, vacker, och i fina färger. Men sen sprack ballongen, och våra själar splittrades. Som luften i ballongen.
Första gången jag träffa dig var jag liten. Liten och ful. Jag var ett fån. Jag hade alltid gömt mig för världen. Men när du kom, så vågade jag att vara mig själv. Du var vacker, som en blomma i solskenet, och jag var ful. Men du såg ändå upp till mig, och gillade mig för den jag är. Det var det som gjorde dig så speciell. Så underbar.
Du bodde i en vacker villa, med stora fönstren. Jag bodde i en liten lägenhet, med en ful dörr. Hos dig hade vi alltid kul. Vi skrattade, lekte, och hade det underbart. Men det underbara försvann. Allt det underbara dog.
Vi brukade hälsa på dina grannar, och bjuda dem på bullar och saft. Men sen flyttade de. Bara försvann i tomma luften.
Jag brukade sticka jättefina mössor av garn, och sen ge dom till dig. Men nu när du nu inte finns längre hos mig, så finns det ingen mening med att sticka längre. Det är bara slöseri med tid. Och slöseri med liv.
Jag var som din dubbel gångare. Jag gjorde som dig. Gick som du, pratade som du, levde som du. Jag ville passa in. Jag ville inte att du skulle lämna mig, men det gjorde du ändå.
Förresten så kan du skaffa dig ett liv!, var det sista jag hörde från dig. Det ordet som fick mig att vilja dö. Ordet som fick mig att vilja försvinna för alltid.
Jag kan inte glömma bort dig, för det skulle vara som att glömma bort mig. Du är en del i mitt liv. Det kommer du alltid vara. Alltid.
Jag kommer ihåg den dagen då du och jag gick till en bondgård, och kollade på kycklingar. Vi bestämde favoriter, och vi fortsatte besöka dom varje dag. Din favorit var den stora och starka… Min var den lilla, som skulle dö.
Jag är rädd för att leva. Jag är rädd för att dö. Så har det blivit utan dig. Utan din röst, utan dina kramar… Utan din kärlek.
Mitt sista ord till dig var ”Håll i dig”. Jag minns det så väl. Den 8 april. Den dagen du lämnade mig. Du var på väg från skolan, då du halkade vid ett bergs kant, och ramlade 15 meter ner från berget. Jag bodde nära dig, så jag gick samma väg som dig. Varför just jag, är min fråga. Varför skulle jag vara den som fick se dig dö. Jag som fick se dag ramla ner för berget. Du lämnade världen i min sorg. Jag kommer aldrig glömma dig.
Jag är helt matt. Helt slut. Redo för att dö. Redo för att be dig om förlåtelse. Mitt liv är inte ens tillräckligt för att säga förlåt.
Jag klättrar nu upp för berget. Samma ställe som du dog på. Stället där du lämnade världen. Det är en bit ner. Det är bra, för då hinner jag säga ”Tack” till livet. För allt jag har fått vara med om. Jag kommer rymma från livet. Rymma från sorgen. Jag rymmer till döden.
Jag är yr i huvudet. Jag känner mig full.
Jag tänker på pappa. Han drack alltid, och kom alltid hem sent. Jag brukade gråta över oro för han.
Jag stod nu uppe på berget. Jag är redo. Det är jag. Är redo och har alltid varit. Detta kommer vara en biljett till döden. Biljetten till lycka.
Jag går ännu närmare mot kanten. Alla tankar börja surra i mitt huvud. ”Det här kan jag inte göra!” tänker jag för mig själv. Men jag hinner inte ångra mig, för jag snubblade på en kanten. Jag hinner inte andas, inte tänka, inte skrika. Jag ramlar långsamt ner från berget. Jag hann inte säga hejdå till någon.
En varm känsla spreds sig i kroppen. Jag såg inget, för allt var svart. Jag kunde inte tänka, eller andas. Jag var död.