Speldosan

Skriven av S.S.S, 17 år från Hemligt.

Varje dag nu, i en hel vecka, så har det inte gått en sekund utan att jag har gått förbi affären. Den starka känslan att bli dragen dit har blivit starkare, jag kan inte stå emot och det slutar med att jag står utanför fönstret.
Den chokladbruna asken ger ifrån sig ett varmt ljus från solen. Och det enda jag kan göra är att bara stirra. Stirra, stirra, STIRRA!
Jag tänker inte berätta hur mycket den kostar, men om jag skulle köpa den, så kommer mamma säga att det var ett rent slöseri med pengar.
"Kunde du inte hitta något bättre än en gammal ask?"
Jag kunde se hennes min framför mig, höra hennes ord. Allt jag gör är tydligen fel enligt henne.
Jag hukade mig ner, tog en bättre titt på speldosan, tårarna brända bakom ögonen. Hela mitt liv har jag alltid velat ha en speldosa, men fick aldrig någon. För det är tydligen inget att ha. Det är bara en sak som står på hyllan och samlar damm.
Jag suckade, reste mig upp och började gå. Jag vände mig en sista gång, så gick jag hem.

Väl hemma frågade mamma igen varför jag var sen. Jag gav henne en blick som fick henne att se vart jag varit.
"Var du vid affären igen? Varför tar du din tid att gå dit? Det är ingen affär för dig."
Jag ignorerade henne och gick till mitt rum, slog igen dörren och la mig på sängen. Jag blickade runt i det. Det finns inget i det här rummet som har något annorlunda. Allt är det samma, böcker som handlar om samma saker, samma trä på skrivbordet och sängen, samma färg på väggarna och hyllorna. Allt är samma, det är därför jag också vill ha speldosan, för att få rummet att skina lite.
Om bara mamma kunde förstå...

Jag stod som förstelnad vid fönstret, väskan hade glidit ner från min axel och ner på marken. Det kändes som att tiden hade stannat när min blick var fastklistrad på den tomma platsen där speldosan hade stått.
Jag hade nypet mig själv, slagit mig själv för att se om det var en dröm. Det var det inte. Det var sant, speldosan var borta.
Varför köpte jag den inte när jag hade pengar och chansen? Varför struntade jag bara inte i mamma för en gångs skull?
Jag skulle precis vända och gå när en person kom med snabba steg mot mig. Personen hade en huva om huvudet och sänkt huvud så jag kunde inte se ansiktet. Jag trodde först att jag skulle bli rånad, så jag tog några steg bakåt. Personen kom närmare och plötsligt fick jag något i min famn och personen gled förbi mig. Jag stod stilla ett tag, pulsen var hög och hjärtat slog snabbt.
Jag vände mig sakta om och såg hur personen gick vidare, jag såg ner på vad jag hade fått i min famn och jag trodde jag skulle svimma. I mina händer höll jag speldosan.
Jag lyfte huvudet och ropade tack åt personen, jag fick inget svar, men när personen lyfte handen upp o luften, så hade fick jag en känsla som fick mig att le.
Personen log också.