Som en stilla kyss

Skriven av Natalie.

Klockan var tio minuter i tolv. Snart skulle den stora kyrkoklockan ringa, tolv gånger. Jag satt i Daniels soffa hemma hos honom, vi var helt ensamma. Jag hade aldrig träffat hans föräldrar, fastän jag varit hos honom så många gånger. Jag hade frågat honom varför, men han sa bara att de skulle bita mig. Jag hade skrattat då - det var ett typiskt Daniel-skämt. Men hans blick hade varit allvarlig, och jag brydde mig inte om att fråga igen. Han var sådär – konstig. Men ändå så otroligt underbar. Hans sätt att le, hans sätt att skratta, hans sätt att vara… han. Det var natten före halloween, och vi satt och kollade på en film. Det var en skräckfilm, det hade jag sett redan då jag såg framsidan på fodralet. På fodralet hade det varit en kille, med stora sår, och en människa ovanför honom. Men människan var blek, och visade sina stora huggtänder. En vampyr. Kanske var det därför jag valde den filmen att hyra. Jag hade aldrig trott på monster och spöken, men fascinerades av alla spännande historier om dem. Även om det bara var myter. Just nu låg killen i sängen. Det var alldeles tyst, även jag och Daniel höll andan. En skugga gled genom natten, och kom fram till sängen. Den böjde sig långsamt ner, och bet killen. Jag såg bort från filmen, på Daniel. Hans hy var alldeles blek av skräck.
”Är du rädd för skräckisar?” retades jag och fnittrade till.
”Nej.” Hans röst var mekanisk. Han såg på mig, och sa:
”Emelie, du måste gå.” Jag såg häpet på honom, antog att det var ännu ett skämt. Skrattade. Det gjorde inte han.
”Nu!” Han lät nästan arg, och jag tystnade genast.
Tre minuter i tolv.
Jag kände skräcken komma krypande mot mig, och håret i nacken reste sig. Han var inte längre Daniel. Hans hud i ansiktet var nu kritvitt, och hans ögon var inte längre gröna. De var bronsgula. Och hungriga.
”Du måste! Förlåt, men du måste!” skrek han. Jag såg på honom igen. Vad betydde detta? Gjorde han slut, bara för att jag retat honom lite?
”Men, Daniel jag…” Mer hann jag inte säga. Ögonblicket därefter var hans läppar pressade mot min hals. Jag blev genast lugn. Hans läppar formades, precis som en stilla kyss. Klockorna slog. Dong, dong, dong, dong. Men så upphörde välbehaget. En isande känsla for igenom mig, spred sig från min hals till mina tår. Huvudet blev iskallt, som när man stoppat isglass i munnen. Fast värre. Mycket värre. Dong, dong, dong, dong, dong. Han sög – ja, han sög – ur all min kraft. Jag kände hur huvudet blev alldeles tomt, hur mina ben förvandlades till spagetti. Bröstkorgen sprängde, jag kämpade för att få luft, men förgäves. Dong, dong, dong, dong… Ett svart mörker omfamnade mig, och mina ögonlock föll ner över mina skräckslagna ögon.

När jag sedan vaknade, låg jag i min säng. Jag andades lättat ut, mardrömmarna hade spelat mig ett spratt igen. Klockan var sju på morgonen, enligt min klocka. Jag klev upp, men vacklade till. Jag kände mig hungrig. Sakta reste jag mig upp igen, och gick för att äta frukost. Men jag stannade tvärt, då jag gick förbi spegeln. Jag skrek till när jag fick se mig själv. Min hud var blek. Håret var rufsigt och tovigt – Jag måste ha sovit länge. Men det var svart. Samma färg som Daniels hår. Ögonen var matta – Men bronsgula. I samma ögonblick som jag skrek, fick jag se det. Mina framtänder såg inte ut som de skulle. De var kritvita. Och hade spetsiga kanter. Jag insåg med stor fasa, vad jag blivit. En vampyr.