Det falska leendet

Skriven av Frida K, 15 år från Fagersta.

Ännu en dag.
Solens strålar bröts mot fönstret och Sandra, som kollade ut kände hur strålarna sakta värmde på hennes arm. Hon såg de små barnen med tunga, stora ryggsäckar som hängde över deras axlar.
Sandra hade sovmorgon, som vilken måndag som helst.

Helgen hade hon spenderat på sitt rum som vanligt. Hon tyckte det var jobbigt att gå längs korridoren och se alla de andra barnen. Barnen var mellan 5 och 16 år. Alla hade sin egen historia, alla hade sin egen bakgrund som de försöker förtränga.

Utanför Sandras rum hördes skratt och gråt. De små grät, antagligen hade de lekt. Leken hade som vanligt blivit förstörd med en massa bråk, precis vad som hände med Sandra.

Hon blickade tillbaka och längst bak i hennes huvud hittade hon minnet som aldrig kommer försvinna.

Sandras föräldrar, Marie och Peter hade aldrig låtit en dag gå utan att det skall skrikas och bråkas. De slängde ur sig hotelser, svordomar, kränkningar.. Ibland hände det att de kastade saker på varandra eller slog varandra.

Det var som om de inte tänkte sig för alls, som om de inte tänkte på Sandra.
Sandra fick, varje dag i skolan sätta på sig ett leende som hon aldrig tyckt om, alltid fått dölja sanningen. Hon hade inga kompisar, hon hade ingenting. Hennes föräldrar var alkoholmissbrukare och de kunde aldrig se Sandra.

Trots att hon alltid kände för att brista ut i tårar, tvingade Sandra sig själv att sätta på sig det där låtsasleendet. Då kanske någon skulle tycka om henne, hon kanske skulle få kompisar.

Efter så många år med låtsasleendet på läpparna förstod Sandra att det var omöjligt. Hon skulle aldrig bli omtyckt. Ingen, absolut INGEN älskar henne för den hon är. Hon var bara ett värdelöst missfoster, ett problembarn som ingen förstod sig på.

När Sandra en dag fyllt 13 år fick hon såklart ingen present, inte ens ett "grattis,gumman" från föräldrarna. Det var då Sandra bestämde sig. Hon skulle flytta, flytta iväg från helveteshålan.

Några veckor senare blev hon intagen på ett barnhem med barn och ungdomar med samma slags problem.

Sandra vaknade ur sina tankar och satte sig med ett pust på sängen. Hon andades ut och tårarna föll ner på hennes kinder. Inget falskt leende syntes längre på hennes läppar.