Det är bara du för mig

Skriven av Elsa Forssmed, 10 år från Huskvarna.

År 1809:
Idag var det den stora balen. Idag skulle mamma och pappa hitta en rik fästman åt mig. En fästman som bara ville ha mina pengar. Men jag var kär i någon annan. Han dräng i Tofsholm. Jag ville gifta mig med han och han med mig.
- God morgon Annelise sa mor!
- God morgon mor sa jag.
- Här kommer din klänning tills i kväll. Se så sätt på dig den.
Tre av mitt tjänsterfolk kom in. Jag tog på mig klänningen med hjälp av tjänsterfolket.
- Åh, den är perfekt sa mor!
- Ja, verkligen sa jag.
Jag gillade den inte. För den var till balen. Dumma bal!När klockan var 12.00 smet jag ut genom fönstret. Jag och min älskade John (Som min älskade hetta hade bestämt träff vid mitt stall. Hoppas ingen hade sett han. Då skulle han artisteras på en gång. Då hörde jag ett skrik:
- Annelise, hjälp!
Det var Johns röst.
- Du skulle aldrig försökt skälla prinsessan Annlise kungliga häst sa en soldat.
Soldaterna hade sett han! De gick med han till mor och far. Då kom en flicka in.
- Din mor och far vill träffa dig sa hon.
- Tack sa jag och gick till tronsalen.
Jag satte mig på min tron.
- Titta här var soldaterna hittade i stallet sa far. Han ville skälla din vackra häst.
Jag var tyst. jag tittade bara John i ögonen. Hans ögon var sorgsna. Mina med.
- Du ska huggas av huvuder i morgon skrek far. När solen gått upp.
Nu grät jag och han. Jag kunde inget göra. Den kvällen balen var hittade mamma och pappa en stilig karl till mig. Han hette Lukas och var helt knäpp. Han ville ha mig för mina pengar. Vi skulle gifta oss i morgon. Precis efter avrättningen. Jag kunde inte sova den natten. Jag tänkte bara på John. Idag väckte mor mig igen. För avrättningen var om en timme. Jag tog på mig svarta kläder för det skulle man ha. Vi tog häst och vagn till stället där John skulle dö. Nu började det. Så här sa mannen som skulle avrätta han: Den här mannen (John) ska nu dö. Ni som inte vill det säg det nu. Allt var tyst. Ingen sa han. Då ställde jag mig upp. Folket blev jättehäpna.
- Han ska inte dö skrek jag med tårar i ögonen!
- Annelise skrek mor! Du skämmer ut oss!
- Mor, tig!
- Varför ska vi inte döda honom sa någon i folkmassan?
- För...för jag älskar han!
- Vi måste döda han skrek någon.
Mannen höjde yxan och...
- Nej skrek folket! Nej, nej, nej!
- Låt han leva sa jag tag mig istället.
- Nej sa far! Vi dödar han i morgon istället. Vi måste prata med vår dotter!
Sen åkte vi hem igen. Väl hemma:
- Annelise, vad flög det i dig sa far?
- Är du inte riktigt klok sa mor?
Jag var tyst. När ut skällningen var slut blev jag inlåst på mitt rum. Men jag rymde ut genom fönstret för att rädda John. Jag sprang till fängelset.
- Soldat! Mor och far har sagt att fången ska frias sa jag till vakten!
- Ja visst! Nyckeln!
Han gav mig nyckeln.
- Så gå nu sa jag.
Han gick. Jag öppnade dörren och släppte ut John. Den natten rymde vi. Bort från landet. Till en övergiven gammal stuga. Där blev vårt nya hus. Sen den dagen levde vi lyckliga i alla våra dagar!