Alla har ett öde. (passar från 10 år)

Skriven av Emmy Hallare, 12 år från Vaxholm.

Saga sitter på bussen påväg till skolan.
Hon tittar ut genom bussfönstret med håret löst hängande över ansiktet. Hon betraktar stillsamt det gråbruna smutset på fönstrets glasruta.
Hon ser helt lugn ut, men under den hennes lugna yta rör sig enoro och osäkerhet som helatiden hotar att bryta sig ut och ta över hennes kropp.
Hon drar fram fickspegeln ur väskan och betraktar skeptiskt sitt ansikte. fondationen täcker finnarna ganska bra men man kan fortfarande se att de sticker ut under lagret av fondation.
på ögonfransarna ligger ett tjockt och klumpit lager av mascara.
Shit! nervositeten hugger till i bröstet och magen och ångesten kryper närmare skinnet.
Kinderna hettar och det värker i magen.
Alla kommer att fatta att jag inte kan sminka mig.
spackel Saga.
Saga kastar en blick på sina bröst.
De är minimala.
Minst i världen!
Bussen stannar och rycker till.
Det är dags att gå av.
Saga böjer ner huvudet för att håret ska skymma ansiktet.
Hon försöker att röra sig snabbt, men det blir bara klumpigt och fult.

Promenaden från bussen till skolan tar inte alls lång tid.
Men saga hatar den.
hon hatar den för att hon vet att en hel lång och smärtsam skoldag närmar sig.
Men just nu är det lite annorlunda. hon har lyckats klara sig igenom en hel månad i skolan utan att varken Ellen, Sam eller Alicia sagt någonting till henne.
Ellen sa till och med hej en gång, hon som brukar vara värst...
Men nu har det gått en månad, det är första november.
De kanske har gjort upp en plan för att få henne att slapna av och sen hoppa på henne när hon är som svagast.

När hon går genom korridoren som leder till klassrummet vet hon.
hon vet att något är fel.
ett tjejgäng som sitter på ett par träbänkar kastar skadeglada blickar mot henne, börjar fnittra hysteriskt och låtsas att de försöker dölja det.
Saga går med hettande kinder vidare i korridoren, men faran är inte över än.
Lite längre bort i korridoren sitter tre killar uppflugna på fönsterbrädet. En av dem är Sam.
Saga bereder sig på det värsta.
När hon går förbi killarna hånskrattar de högt och Saga behöver inte titta upp för att veta att de tittar nedlåtande och skadeglatt på henne alla tre.
Men de gör inte mer än så.
Och när hon bara än några meter från klassrummsörren vågar hon slappna av lite, faran värkar vara över.
Men knappt några sekunder senare kommer ett rop bakifrån och träffar henne som ett knytnävsslag.
hon stannar och står som fastnaglad kvar framför klassrumsdörren.
Ropet hörs igen:
Du, kom hit!
För en oerfaren låter det inte alls så farligt, men saga vet vilken innebörd orden har.
Hon vänder sig om och börjar gå mot killarna vid fönsterbrädet.
Sam vinkar till henne och ler ett elakt leende.

Jag har en fråga. Säger sam och lutar sig framåt.
Min kompis här... säger han och nickar åt killen höger om honom.
Jo, han har lite problem med FINNAR. Ordet finnar betonar han med en extra underton av elakhet.
De två killarna skrattar högt, och i bakgrunden hörs förtjust fnitter.
Saga känner hur det hugger till i bröstet när hon hör orden.
Hon ska just vända sig om för att gå.
Men Sam tar tag i henne och hoppar ner från fönsterbrädet.
Och sen undrar jag en sak till:
Hur jävla ful får man bli?!
Orden knäcker Saga och paniken griper tag i henne och hon försöker springa, men återigen hindrar Sam henne.
Han håller fast henne.
hon skriker till av fasa.
SVARA! ryter Sam.
SVARA!!
Hans båda killkompisar skrattar som galningar och i bakrunden hörs tjejernas fnitter igen.
Kan du inte prata eller? hånar Sam.
Är du så rädd att höra din fula röst!
Nu kan Saga inte hindra tårarna, trots att hon fått öva hela sin skolgång.
Oooooj! Gastar Sam. Och skratten bara ökar i styrka.
Gjåtej du nu lilla meningslösa aknemonster (akne=finnar) säger sam med bebisröst
är du så ful att du måste gråta över det? Sams röst är hånfull igen.
Nu hörs steg av klackskor som går i trappan, det hörs på stegen att det är en lärare.
Lärare! skriker någon.
Sam släpper saga och hon springer.
Springer fort, fort ut ur skolan.
Medans hon springer, tänker hon:
Det kommer inte att hjälpa att jag springer. Det kommer alltid att fortsätta såhär.
Alla har ett öde och dethär är mitt.