Nu är du borta

Skriven av Sidie, 12 år från Högsby.

Detta handlar om den värsta dagen i mitt liv.
Jag vaknade och tänkte på saken.
Snart skulle han somna in, förevigt. Han kommer inte och hälsar när jag kommer in. Klockan 12 skulle det hända. Jag ville såklart vara hemma från skolan för det som skulle hända skulle vara hemskt. Jag skulle bara mötas av den lilla pitbullen som blev så glad när man kom hem. Inte av den stora fluffiga jätten till blandningen mellan rottweilern/ leonbergern som man ville gosa in sig i. I skolan var det svårt att konsentrera sig.
När det var eget arbete så ville jag egentligen måla tror jag, men jag gjorde ingenting. Jag bara tittade på den vita ytan och tänkte på det som skulle va utan honom. Att jag skulle sakna honom ordentligt. Jag åkte hem med bussen senare. Jag hatade att åka buss, förutom på vintrarna då det va så kallt.
När jag kom hem var det helt tyst. Jag möttes inte ens av den glada tjejen som brukade komma. Jag la ifrån mig väskan och tog av jackan och gick upp för trappan. Där låg den lilla hundtjejen som egentligen heter MIna i sin fortölj. Det var jobbigt för henne också. Vanheden hade ju varit en av hennes vänner också. Dem var nästan oskiljbara.
Då var det gjort. Jag gick in på mitt rum för att gråta för att jag inte fått tillfälle för det i skolan.
Nu var han borta.
Den som funnits där, är borta.