Sara

Skriven av Lilla mig, 13 år från Ingemansland.

En död fågel ligger på marken och ruttnar. Katten har tagit den, men inte ätit upp den. Varför? Den lilla fågeln hade kunnat leva, flyga i skyn, sjunga sin vackra sång om kvällen för mig. Och för Sara. Jag ler och blir varm när jag mumlar hennes namn. Jag ser hennes skrattande ansikte framför mig, tänker på alla hemligheter vi delat med varandra. Men så känner jag lukten. Jag kan inte stå här längre, fågeln luktar död. Sara kommer antagligen vilja begrava den, men det vill inte jag. Jag är rädd för de döda, även om det bara är en fågel. Jag är feg, Sara är modig.
Någon ropar på mig och jag blir varm inuti. Det är Sara.
- Maja! Kommer du!? Jag springer henne till mötes och vi skrattar ikapp när vi krockar mitt på gatan, på gatan där det ligger en död fågel.

Jag har känt Sara i sex år och vi är som systrar för varandra. Jag älskar henne på samma sätt som jag älskar mina bröder, och hon gillar mig på samma sätt. I nästan sex år har vi varit oskiljaktiga och gjort nästan allt tillsammans. Hon är så vacker med sitt långa, chokladbruna hår och sina stora, marinblå ögon med långa, kolsvarta ögonfransar att hon genast blev mittpunkten för all uppmärksamhet de första veckorna efter det att hon började i vår klass i tvåan. Jag vet inte hur många som ville ha chans på henne, men den enda som hon var intresserad av var mig. Jag har aldrig varit särskilt söt, med stripigt, mjölk vitt hår, stor näsa och grå ögon, men jag var den som Sara lade mest märke till. Hon sa att jag inte var så ytlig, och föresten, vad ska man med en pojkvän till om man kan få en pålitlig bästa vän? Hon säger aldrig bästis till någon. En bästis är en person som man väljer ut är tillsammans med hela tiden ett tag och sedan tröttnar på. En bästa vän däremot är en person som man känner utan och innan. Ja, vi vet verkligen allt om varandra. Och jag skulle aldrig svika henne, det lovar jag.

Vi tar promenaden förbi stora stenen mot badbryggorna. Här sitter vi varje sommar och spanar på snygga killar, äter glass och solar. Men idag är det väldigt folktomt här. Molnen ligger som ett tungt täcke över hela stan och det kan börja regna när som helst. Vi slår oss ner längst ut på bryggan. Helt plötsligt tar Sara mig i handen. Jag vänder mig blixtsnabbt mot henne. Hon ler generat och lägger även sin andra hand på min.
- Vad gör du? frågar jag, men då drar hon bort båda händerna. Kvar i min handflata ligger ett smycke, ett delat hjärta som hänger i en kedja. Graverat i metallen står det ´´sys´´. Jag ser frågande på Sara.
- Det är ett halsband som visar att vi hör ihop, förklarar hon ivrigt, här är andra halvan. Hon drar fram ett likadant halsband ur fickan och lägger det intill mitt. De båda halvorna passar perfekt ihop, och nu ser jag att det bildas ett ord av bokstäverna: ´´sys-trar´´. Jag blir varm inuti och vill plötsligt krama Sara. Hon ler mot mig.
- Tack, mumlar jag och ger henne tafatt en kram. Sara ser plötsligt allvarligt på mig.
- Du måste lova att aldrig svika mig, annars tar jag tillbaka halsbandet, säger hon. Jag ser rakt in i hennes marinblå ögon och säger;
- Jag lovar.

Vi åker till badhuset med klassen varje tisdag, för att simma. Först byter man om till badkläder och sedan simmar man i en och en halv timme. Den här dan ska vi dyka till botten och hämta ringar som badvakten slänger i. Plötsligt måste han emellertid gå iväg och ger oss stränga order om att inte hoppa i.
- Den som hoppar i medan jag är borta får aldrig mer komma tillbaka, säger han och ger oss en varnande blick under sina ovårdade ögonbryn och springer mot omklädningsrummen. Så fort han har försvunnit går Dan fram till Sara. Han har varit kär i henne jättelänge och nu går han fram till henne. Hon står med ryggen mot honom och hoppar till när han lägger sin hand på hennes arm. Hon vänder sig snabbt mot honom. Han ler liksom hungrigt mot henne och hon besvarar hans leende genom att stirra på honom som om han var något som katten lämnat på mattan.
- Vad håller du på med, undrar hon. Han skrattar.
- Hänger du med mig hem ikväll? frågar han självsäkert.
- Aldrig i livet, svarar Sara trotsigt. Dan stirrar. Alla andra stirrar. Med ens försvinner all Dans självsäkerhet och byts ut mot ilska. Han tar ett hotfullt steg närmare Sara och jag märker att jag kryper ihop där jag står i min blöta baddräkt. Men Sara står oberört kvar och stirrar bestämt upp på Dan.
- Skulle du vilja bada mer idag, frågar han med farligt len röst. Han har blivit förolämpad framför hela klassen av en tjej och nu är han arg. Sara blir osäker och försöker backa men går bara emot bassängkanten.
- Vad menar du? frågar hon. Vill du ha hjälp med att lära dig simma ställer inte jag upp, det skulle ta så lång tid. Dan tar plötsligt tag om hennes armar och lyfter upp henne i luften. Sara försöker ta sig loss men han håller för hårt. Alla ser på när han plötsligt slänger henne i vattnet. hon landar hårt, får en kallsup och försvinner under ytan. Då vänder Dan sig om och ser rent ondskefullt på mig.
- Tro inte att du kommer undan, väser han.
- Vad har jag gjort, piper jag skräckslaget.
- Tja, säger han, du är ful för det första, och dessutom vill du väl göra lilla Sara sällskap i vattnet. Sara hostar nere i vattnet och försöker ta sig i land utan att få en till kallsup. Jag bara står. Just som Dan tar tag i mig kommer badvakten gående.
- Senare, väser han till mig och går bort mot killgänget. Alla ser på mig som om jag hade någon smittsam sjukdom. Jag står som paralyserad. Sara ska just ta sig i land när badvakten får syn på henne.
- Vad gör du, ryter han och rycker upp henne. Det ser ut som om han ska ge henne en örfil.
- Det var Dan, hostar hon fram.
- Lögnare, skriker han och alla andra stämmer in.
- Nå Maja, vad hände? frågar badvakten mig. Om du ljuger för att skydda henne blir du också avstängd. Sara drar upprört efter andan. Jag hör Dans ord i huvudet: senare. Plötsligt hör jag min egen röst:
- Det var inte Dan. Sara ser på mig, hennes blick får mig att inse vad jag gjort, jag har svikit henne. Jag får tårar i ögonen och vill helst av allt försvinna. Genom tårarna ser jag Sara rusa iväg. Jag springer efter henne, men snubblar för att jag inte kan se.
I omklädningsrummet står Saras skåp tomt. Jag drar på mig kläderna och springer ut. Bort, bort, bort. Över järnvägen. Men precis när jag ska fortsätta ser jag i ögonvrån en kalufs långt, chokladbrunt hår ligga på järnvägsrälsen...

Saras gravsten är liten och svart, glänsande med guldbokstäver:
SARA HOLMBERG
född 4/3
död 21/7

Här står jag nu med en liten bukett vitsippor och kan inte gråta. Runt halsen har jag två halsband som tillsammans bildar ordet systrar. Sara är min syster i himlen, en vacker syster som jag svek bara minuter innan hon dog.