alldedes stilla i min värld...

Skriven av sara, 11 år från trelleborg.

tomt stirrar jag framför mig.runt omkring mig finns skrattande och glada människor,men dem bryr jag mig inte om.jag tittar bara framför mig.jag är en sådan person som inte pratar i onödan.för att vara exakt kan jag,på en dag ,bara säga :hej, ja, nä,och godnatt.jag vill inte bli poppulär(som om jag någonsin skulle bli det)men jag längtar efter någon att prata med,någon som jag skulle kunna prata med om mina känslor.det har jag aldrig gjort.men ingen bryr sig om mig.alla ser rätt igenom mig, som om jag är onsynlig.på rasterna,när alla springer omkring ,verkar ingen lägga märke till att jag sitter på en bänk ,ensam och suckar sorjset.

innan jag blev ensam, tyckte jag att skolan var ganska rolig.men nu känns det som slöseri med tid att gå dit.jag ligger hällre och lyssnar på teylor swift hemma,än att räkna divition i fängelset.jo, som ni hörde,har jag inte alltid varit ensam,jag har faktiskt haft en vän.hon heter sonja,och var världens snällaste...innan gabriella dök upp.gabriella började i vår klass för ett halvår sedan.det var på skol fotto dan,och alla hade gjort sig fina.sonja hade köpt ett par svarta tajta jins.jag tyckte att dem såg ganska obekväma ut,men sonja var nöjd.precis när det var sonajs tur, klev en vilt främmande flicka in i gympa salen.hon hade en svart skinjacka och två kilo smink.hon såg väldigt odräglig ut.det var hon också.det första hon gjorde var att kliva fram och granska mig uppifrån och ner.när hon var klar,gjorde hon en både äcklad och förvånad.sen gick hon fram till sonja och tittade länge på hennes jins.sen sa hon :snygga jins,är dem fråm H&M?sen kan ni väl lista ut sälva vad som hände.dem böjade prata om allt om smink och till slut frågade gabriella om dem skulle vara på rasten.sonja sa förstås ja direkt och hon frågade inte ens mig om jag ville vara med.så smått började dem vara efter skolan, och det blev som det blev...