Du och jag mot resten

En klocka slår.
Tio hårda slag.
Jag tittar på Sinnah och ler. Hon besvarar leendet.
Det är dags.
Jag pekar ut ett träd som är vårat nästa mål. Vi springer så snabbt vi kan, båda två. Jag är lite snabbare, men jag har ju lite längre ben. Efter några sekunder är vi där. Vi klänger oss fast i de nedersta grenarna, häver oss upp, tar tag i nästa gren, fortsätter... Vi siktar mot toppen
Ett dämpat fniss får mig att vända mig om. Den häftiga rörelsen gör att jag tappar taget och faller. Men jag landar på fötterna, och smärtan varar bara i några sekunder. Det spelar ändå ingen roll, för bakom mig står Gabriella-som-tror-hon-är-bäst-i-hela-världen och slänger med sitt silverblonda hår.
"Vad gulligt, leker du fortfarande med din låtsaskompis!" fnissar hon hånande, och vänder sig mot sin stora klunga av kompisar och pojkvänner. Hela klassen står praktiskt sagt bakom henne och glor. De står stumma, men när hon ger dem en menande blick rycker de till som väckta robotar, och sedan skrattar, pekar och mumlar saker som "Ja eller hur!" och "Vilken grej att göra!".
Jag vet att de inte menar det, för jag var själv en av de där "kompisarna" förut. Men jag var modig. Eller feg som det blir på Gabriella-språk. Jag lämnade dem.
Gabriella är den enda som fattar vad jag är. Ett hot. Ett stark ett. Den förra som stod upp mot henne blev så trakasserad att han sade till rekton, och sedan bytte han skola. Men så stark är jag inte. Än.
"Anton, ge henne vad en bebis tål!" befaller Gabriella, och han biter på läppen. Hon ger honom "gör-det-eller-dö"-blicken, så han kavlar upp ärmarna och nickar motvilligt.
Men då händer det omöjliga. En av tjejerna bakom Gabriella, en med brunt lockigt hår och blå ögon; Eveline heter hon visst; tar ett steg fram.
"Gör det inte, Anton!" säger hon. Hennes röst är säker, och blicken är bestämd.
Alla stirrar på henne. Några med häpnad. Några med förundran. Resten med hat. Gabriella är "resten". Men ingen av dem gör något, precis som när jag gjorde samma grej förra veckan. Inget mer än att stirra på Eveline, undra vad hon fick mod ifrån. Anton ger mig en rak höger, och Gabriella klappar honom på axeln som om han vore en hundvalp. De går sin väg, alla utom Eveline och Gabriella. Gabriella ger Eveline en örfil innan hon också sticker.
Eveline kommer och sätter sig bredvid mig. Jag ger henne ett välkomnande leende, och hon besvarar det. Med ett äkta Sinnah-leende.
Jag bryr mig inte om att hela mitt ansikte blöder, och hon struntar i sin svullna kind.
Vi är två nu. Två mot resten av världen.
Eller tre. För jag har ju faktiskt Sinnah.