Elden

Skriven av Deprimerad.

Jag drog in doften av grillad korv i lungorna och andades långsamt ut. Sjön glittrade vackert nedanför dem på berget.
´Jag ska nog gå och lägga mig ...´ gäspade Jesper och reste sig snabbt upp.
´Men korven då? Du måste ju äta, Jesper!´ gastade Lina och pekade mot elden. ´Vi ska snart äta. Jag väcker dig då.´
´Okej då.´ sa Jesper ilsket och gick in i tältet.
´Varför blev han så sur?´ undrade jag och kastade en blick över axeln mot tältet. ´Han brukar aldrig vara så i skolan. Varför just nu?´
´Han spelar cool bara. Tro på mig.´ sa Kahrisma, min bästa vän i hela klassen. ´När vi spelar fotboll hemma så är han alltid så. Det är inget nytt, Candy.´
Det värmde ett fast tag om hjärtat när Kahrisma kallade mig för mitt smeknamn Candy. Egentligen så heter jag Hanna, men i fyran så åt jag så mycket godis så jag blev bebisrund och därav fick jag namnet Candy. Våran lärare har inte förstått skämtet och fortsätter att kalla mig för Hanna Olsson.
´Candy, kan du släcka elden efter oss?´ undrade Lina och jag såg med stora ögon när hon åt sin korv. ´Jag ska snart lägga mig. Ser ni? Solen går snart ner.´
´Och du som klagade på att Jesper var tidig att lägga sig!´ gastade Kevin, Jespers storebror. ´Aja. Jag ska i alla fall vara vaken hela natten lång! Vem hänger på mig och mitt fina förslag?´
Ingen räckte upp handen. Plötsligt så kom våran lärare, Sanna, och sa att det snart var dags för oss att sova.
´Men jag är inte trött!´ skrek Sannas fyraåriga dotter Linda som också fick följa med på klassresan till Lyckseles största skog.
´Du måste.´ svarade Sanna ilsket och bar upp sin dotter i famnen och började vagga henne långsamt. ´Annars orkar du inte vandra med klassen imorgon, gumman.´ Plötsligt så hade Sannas ilskna, taggiga röst förvridits till en vänlig, silkesmjuk röst.
Jag såg rakt in i Kahrismas ögon. Hennes bruna ögon tindrade muntert och mina ljusblåa såg buttra ut. ´Ska vi sova?´ frågade hon tyst.
´Visst! Sömn är alltid kul. Mest när man sover med sin bästa vän.´ skrattade jag till svars och försvann efter henne in i tältet.

På morgonen så var jag först av allesammans i klassen att vakna. Trodde jag. Jag trodde fel. Istället för att vakna först av alla så fanns ingen kvar i tältet.
Var tusan befann alla sig? Åt de redan frukost?
Plötsligt så drog jag in ett djupt andetag som förföljdes av en djup, rosslande hostning som fick mig att stelna till av lukten. Det lukade inte frukost, det luktade brandrök!
Rädslan ersattes i panik och jag rafsade ihop allt jag kunde och kastade ut ur tältet. Sedan dök jag ut i rökbolmet.
´Hallå!?´ skrek jag i vild panik och började flaxa med armarna framför ansiktet. ´Finns det någon här?´ Långsamt så reste jag mig upp och skrek till när en hetta klättrade och klängde sig fast i mina ben.
Elden! tänkte jag panikslaget. Den brinner på mina ben!
´Gå hitåt!´ skrek en röst som lät som Jespers. ´Kevin! Sanna! Linda! Kom nu!´
´Men hallå!?´ rev en sorgartad röst sönder den sekunders tystnaden. Rösten tillhörde Kahrisma. Det visste jag redan från första början.
´Kahrisma!´ vrålade jag fram och hostade våldsamt. ´Vart är du!?´
´Hjälp!´pep Kahrisma och plötsligt så insåg jag hur allvarligt detta egentligen var. Detta var ingen liten majbrasa, detta var en hel skogsbrand!
Jag tog ett par smärtande och långsamma steg framåt. Jag stapplade hit och var, men tappade ändå inte balansen. Jag öppnade långsamt, långsamt ögonen.
Jag trodde jag var död. Men jag levde. Som tur var. Röken kastade sig mot mina ögon och jag vek mig dubbelvikt.
En sådan smärta! Jag kved då och då. Ögonen stängdes automatiskt, men det kändes som om jag hade blivit blind. Blind föralltid. Aldrig kunna se Kahrisma eller hennes vackra ögon igen.
´Kahrisma!´ grät jag. ´Kom till mig! Snälla!´
´Jag kan inte! Jag är fast i tältet!´ svarade en dov röst som förföljdes också av en massa hostningar och snyftningar.
´Vart fan är du!?´ skrek jag. ´Vart är du!?´
´Vid killarnas tält. Jag är instängd!´ svarade Kahrisma med hög röst. ´Hjälp! Röken kommer!´
´Jag ... kommer ... snart ...´ flämtade jag och föll ihop återigen. Stapplande reste jag mig upp och rusade rakt igenom elden och röken mot killarnas tält. Jag ryckte våldsamt upp blixtlåset och eldslågor kom emot mig. Jag skrek och skrek av smärta.
´Kahrisma! Lever du!?´ vrålade jag tillslut. Inget svar.
Rädslan fick mig svag och alldeles darrig i benen. Var Kahrisma död?